Hur man än önskar så blir inte livet alltid som man tänkt sig. Det händer saker som man inte rår över. Man står ibland handfallen inför skeenden och förmår kanske i bästa fall bara plocka upp bitarna. Man väljer bort det som inte är nödvändigt för att få vardagen att gå ihop.
Efter att tidigare haft en fantastisk längtan efter löpning började jag under förra sommaren att tappa sugen. Hälen värkte, blev inte bättre, tejpningen hjälpte inte och sjukgymnasten ryckte på axlarna och ordinerade vila. När till och med min älskade löpning lades på hyllan fick även bloggen ta en paus. Jag mäktade helt enkelt inte med.
Efter semestern blev det organisationförändring på jobbet, tempot ökade rejält och jag vaknade ibland nattetid och undrade hur tusan jag skulle fixa allt. Ungarnas aktiviteter fick en all-time high och jag kunde lägga till frilansande taxichaufför till föräldrarollen vilket andra föräldrar drog nytta av. Svårt att säga nej när hjulen rusar på i allt snabbare takt.
Under hösten och våren har fokuseringen legat på familj och jobb. Punkt slut. Inget annat har funnits med i bilden och jag har blivit förbannat bra på att säga NEJ!
Så nu, kanske det finns en chans att skorna snart får skåda dagsljus och känna skog o asfalt under sulorna igen. Jag kanske är på väg tillbaka. Tillbaka till mitt springande jag. För jag börjar så smått längta dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar