Ibland är det svårt att få tiden att räcka till för de där viktiga långpassen. Vardagarna är fyllda med jobb och andra aktiviteter. På sin höjd räcker tiden till för pass runt milen som för mig tar runt en timme. Men långpassen kräver sin tid - de behöver minst 90 minuter för att vara just långpass.
Jag satt och kikade på veckokalendern vi har i köket och höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. De lediga helgerna fram till GöteborgsVarvet är försvinnande få. Alldeles för få. Alltid är det någon aktivitet som någon i familjen ska skjutsas till, vi föräldrar ska engagera oss i städdagar och kiosktjänst plus allt annat.
Så igår bestämde jag mig för att idag skulle det springas långpass! Och allt annat skulle få stå tillbaka och sköta sig själva. Inga ungar skulle få skjuts någonstans utan idag skulle jag äntligen få min heliga springtid.
Men...när jag vaknade imorse regnade det. Det regnade inte lite. Det fullständigt vräkte ner. Ett sådant där regn som till och med gör ont om man är ute för länge i det. Det regnade med andra ord något alldeles för j-vligt. Jag kände besvikelsen välla fram och motivationen föll som en sten.
Nåja, efter lite frukost och kaffe blev humöret lite bättre och efter ett par timmar slutade det faktiskt att regna. Då ställdes saker och ting på sin spets - nu eller aldrig - ut och springa eller att välja soffläget. Snabbt som attan fick jag på mig springkläderna och gav mig ut.
Benen kändes tunga och sinnet likaså. Jag kände mig inte helt tipp topp även om solen försökte pigga upp mig så lyckades den inte helt med det. Ville ibland faktiskt bara sätta mig ner i diket o bli upphämtad. Suck, ja, inte den bästa rundan.
Men efter många om och men landade det hela på 16 kilometer. Så tungt och så trist men jag gjorde det. Ibland blir jag faktiskt riktigt imponerad över mig själv.
Läs även andra bloggares åsikter om Löpning, kvinna, motion
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar