Det händer egentligen alltför sällan. Men när det sker är det riktigt ljuvligt. Ungarna har lånats ut till kompisar över hela dagen och både maken och jag är lite villrådiga. Huset är tomt och så tyst. I vanliga fall är det full rulle med ungar och kompisar som kommer och går. Men nu njuter vi av lugnet (före stormen).
Maken gav sig i förmiddags ut på en lång cykeltur och fick ihop nästan 3 mil! Jag sitter i soffan och spelar Wordfeud och chattar på Facebook. Och försöker ladda för ett intervallpass. F-n också, jag får alltid en sån lättare ångestattack över dessa intervallpass. Hur sjutton kan jag göra för att få dem att kännas lite mer inspirerande? Jag tänker så det knakar och om någon har bra tips på hur jag kan börja älska, eller i alla fall tycka om intervaller så hör gärna av er! :)
Läs även andra bloggares åsikter om löpning, familj, barn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar