måndag, december 31, 2007

Depression drabbar barnet

Det här med att vara förälder är svårt, ibland nästan övermäktigt. Jag sitter och funderar på hur svårt det måste vara att ha en depression och samtidigt vara förälder och ta hand om ett barn (eller flera barn för den delen).

Hur fungerar interaktionen med barnet? Hur reagerar man i olika situationer; barnet skriker, gråter osv.? Nu tänker jag främst på hur det kan vara om man har småbarn men frågan är självklart även relevant om man har större barn.

Förhoppningsvis finns ett stabilt nätverk kring förälderna (eller föräldrarna) som kan gå in och stötta både barnet och den vuxne. Det kanske också är så att sjukvården på något sätt är inkopplad. Särskilt med tanke på att det finns ökade risker för barn med deprimerade föräldrar: "barn, speciellt pojkar, till de mammor som uppvisade depressionssymptom också visade en större sannolikhet att få beteendestörningar". Vidare kan det "öka risken för beteendeproblem hos barn, vilket i sin tur kan öka risken för skador, säger en av rapportförfattarna till tidningen Injury Prevention, och påpekar att depression hos mödrar kan leda till minskad tillsyn av barnen och således också öka risken för skador i hemmet"


Andra bloggar om: , , , , ,

8 kommentarer:

Vallesmamma sa...

Hej, jag tror det kan bli ödesdigert att tro på alla forskningsresultat. Tänk själv, nu har socialen ännu mer att ta på då de utreder om barn skall placeras på familjehem! Läs gärna min blogg: http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.97805

Vilket liv sa...

Självklart ska man inte tro på allt man ser och hör....Men när det gäller föräldraskap och depression har jag själv inom bekantskapskretsen sett hur det påverkar barnet.

I det här fallet fick förälderna snabb hjälp av sjukvården och barnet fick hjälp av skolan (kurator osv.) o det har gått jättebra. Tyvärr kan det också gå långt tid och förbli oupptäckte.

För barnets bästa måste något hända för att förändra situationen - barnet ska inte behöva drabbas bara för att föräldern inte mår pyskiskt bra.

Jag kan inte se att det skulle bli fler utredningar från soc.tj. sida utan det här sätter snarare fingret på att omgivningen kan vara uppmärksam och se till att hjälp kommer in tidigare.

JozzAn sa...

När jag var 9 år var min mamma väldigt deprimerad. Det påverkade också mig som barn. Jag ville inte störa mamma. 6 år efter det fick jag diagnosen depression. När min mamma var som djupast deprimerad låg hon i stort sätt enbart i sängen. Det var pappa som skötte allt. Jag vet inte vart jag vill komma med detta. Men barnen till deprimerade föräldrar blir oerhört påverkade. Jag har än idag svårt att gå till min mamma när jag mår dåligt eftersom jag vet att även hon mår dåligt. Det har alltid varit så, jag har inte velat bekymra min mamma med hur jag mår liksom. Men det blir så, som barn börjar (i alla fall jag) man skydda föräldern i fråga.. Aja.. Jag kände bara att jag behövde kommentera..

Vilket liv sa...

Jaa, det är viktigt att sånt här kommer ut...att man inte bara hör forskningsrapporter utan hur det faktiskt är i verkliga livet.

Tack för att du delade med dig!

Anonym sa...

Ja och inte vore det en dag för tidigt om socialen har lite o ta på.

Själv är jag en 26årig kille uppvuxen med en mamma som hoppat runt melan olika schizoida eller depresiva diagnoser.

Redan som 11 åring gick jag ner i min första djupa deprission och slutade äta och blev fosterhemsplacerad ganska raskt. och tur var väl det.

Kanske allting i mitt fall är extremt, men jag ömmer inte för psykiskt sjuka barnkramare som tror sig ha en allsmäktig rätt till sina barn.

martin sa...

Artikeln som tog upp det handalde om depression. Nästan alla har det eller har haft.
Det som några skrivit om ovan låter mer som personlighetsstörningar.

Depression på det sätt som många har kan inte bara kategoriseras som nåt skadligt för barn som artikeln gjorde gällande, tvärtom är det i dom flesta fall så att barn ser föräldrar ta sig ur det, som det brukar vara, och lär sig se styrka och kreativitet att vända jobbigt till bra. Och på det sättet bli bättre rustade för livet än vad curlingbarn blir.

Varför skriver ingen annan som jag gjorde? Det finns för mkt ointrelligens. Hälften av alla har under 100 i iq och dessa har inte särskilt god kvalitet som krav.

Vilket liv sa...

Vaaaa, depression kan absolut vara farligt om förälrarna inte har förmåga att ta sig ur det själva eller har tillgång till professionell hjälp!!!

Behöver inte alls vara personlighetsstörning.

Att vara oförskämd mot andra är bara otrevligt - det sätter en rätt så ointelligent stämpel på dig själv!

Cecilia sa...

Jag känner mig tvungen att lägga mig i.
Har växt upp med en deprimerad pappa. Han har varit deprimerad så länge jag kan minnas och jag har sedan unga år (ca 6 år) "varit den enda han kan prata med". Han har vid flertalet gånger sagt "vad skulle jag göra utan dig"? Vilket INTE är en ömhetsbekräftelse i en 6-årings öron. Han har hotat ta sitt liv flera gånger och jag har som liten legat och tröstat honom åtskilliga gånger. Han har nästan klättrat på väggarna av ångest och sorg, jag har som liten legat brevid och försökt trösta med hjälp av "Kalle Anka & Musse Pigg". Det enda sätt jag visste kunde göra mig glad. DETTA HAR FÖRSTÖRT MÅNGA ÅR FÖR MIG. ursäkta versalerna, men jag blir FÖRBANNAD på förståsigpåare som MARTIN ovan. Min pappa hade ingen "psykisk störning" utan hade, och har en kronisk depression. Detta har förstört mitt liv, även om jag inte har eller tänker ge upp. Min mamma är för den delen inte skuldfri. Kanske är det hon som bär största ansvaret, för hon lät det ske. Jag fick inte vara barn och tryckte undan mina egna känslor. DETTA ÄR BARNMISSHANDEL. Jag ber alla vuxna som mår dåligt (för det är fullständigt mänskligt och jag respekterar de människor som blir deprimerade, jag har själv varit där) att: ta hjälp utifrån, från en vuxen. Belasta ALDRIG dina BARN med dina problem.
Tack för mig.