Minnen

Sommaren har äntligen kommit. Solen och värmen är här och vi njuter i fulla drag. Samtidigt som jag ler åt solens strålar känner jag också mörka moln av saknad efter dig.

Idag är det precis tre år sedan du lämnade oss. Sorgen och längtan efter dig är inte mindre. Bara lite mer hanterbar.

Hoppas innerligt att du har det gott där du är, mamma!




Läs även andra bloggares åsikter om mamma, sorg, familj

Ännu en födelsedag

När juni är som finast, sådär alldeles innan midsommar, fyller du år kära mamma. Idag skulle du ha fyllt 78 år. 

Vi tjuvstartade lite och hälsade på hos dig förra helgen och lämnade lite presenter. Hemmagjorda pysselgrejor som du tycker så mycket om. 

Ungarna saknar sin mormor! Och jag min mamma!

Många kramar från mig och oss till dig!

Ingen vanlig söndag

Mor, lilla mor, vem är väl som du? Idag har du funnits extra mycket i mina tankar och jag kan inte låta bli att undra hur du har det. Det hugger till i bröstet av längtan och saknad efter dig. Ungarna saknar dig också jättemycket ska du veta! Jag hoppas du har det gott där du är.

Idag är ju också min dag och mina ungar har gjort så fina teckningar och kort. Den fina blombuketten med rosa rosor och vita sommarblommor har de minsann också valt ut.

Ha de gott!
Vi hörs och vi ses, mamma!

Många kramar
Din dotter

Läs även andra bloggares åsikter om mors dag, sorg, kärlek

Året som gått

Jag tänkte avsluta det gamla året med att göra något nytt. En reflektion över året som gått.

Januari: Jag jobbade kvar på mitt förra arbete men letade febrilt efter nytt jobb. I slutet av januari såg jag  annonsen jag så länge hade gått och väntat på och sökte tjänsten.

Februari: Jag var på intervju för min drömtjänst och fick den!!! Lyckan var total! Veckan efter det positiva beskedet var vi i Romme och åkte skidor under en vecka. Och det var då mamma ringde och sa att hon var inlagd på sjukhus.
När det var dags för hemresa från Romme så styrde vi inte kosan hemåt utan istället mot Borås lasarett där mamma var inlagd. Jag visste det inte då men det här var bara den första av alla mina och våra resor dit.

Mars: Mamma var inlagd under hela mars och i början av månaden fick hon besked om att hon hade lugn- och skelettcancer. De trodde att hon hade en god prognos och påbörjade behandlingen, först med strålning och sedan med cellgiftet.
Jag pendlade varje vecka mellan mamma, jobbet och hemmet. Det var det som hände under hela mars. Allt var en kamp för att få det att gå ihop tidsmässigt. Min arbetsgivare (fortfarande gamla jobbet) var iskalla inför min situation och att jag behövde vara ledig. Vad jag längtade tills den dagen jag kunde säga "dra åt skogen med er"!

April: Mamma blev utskriven från sjukhuset strax innan påsk, i början av april, efter att ha varit inlagd sedan februari. Hon var långt ifrån bra och behandlingen verkade inte ha lyckats. Vi fick en bra påsk tillsammans och mamma satt uppe en del.  Under påsken fick vi besked om att jag, syrran och mina systerdöttrar skulle på ett möte med Palliativa avdelningen på Alingsås lasarett dagen efter annandag påsk. Jag var oerhört fundersam eftersom jag hade fått information om att mammas cancer höll sig i schack. Att hon hade ett eller två år kvar med oss. Men att bli kallad till palliativa avdelningen fick mig att nästan bryta ihop. Det är ju en avdelning för dem som inte har så långt kvar,  eller hur?

Vi fick träffa en läkare som skulle bli mammas kontaktläkare och som mamma hade träffat och tyckte om. Han berättade att mamma inte hade särskilt långt kvar, att det handlade om veckor och inte mer. Jag hade nästan anat detta med tanke på att mamma var i såpass dåligt skick och att behandlingen hon tidigare fått inte hjälpt. Nu bestämdes det att mamma skulle avbryta all behandling och heller inte påbörja någon ny utan enbart sikta in sig på att bli så smärtfri som möjligt. Och han sa att han skulle skriva intyg så att vi kunde börja ta ut närståendepenning/dagar för mamma. Allt kändes bara så svart.

Veckan efter det här hemska beskedet började jag mitt nya jobb. Mitt drömjobb! Och jag fick börja jobbet med att tala om för dem att jag kommer att vara borta en del på grund av mammas sjukdom. Min nya chef var oerhört förstående och stöttade mig helhjärtat och mina nya arbetskamrater likaså. Vilken värme jag möttes av. Jag känner mig fortfarande rörd när jag tänker på det!

Mitt pendlande mellan jobbet, mamma och hemmet fortsatte och jag försökte vara hos mamma fre till mån eller tor till sön.

Mamma försämrades gradvis och blev mer och mer ljudkänslig vilket gjorde att det var svårt för ungarna att följa med. De är ju fortfarande små och barn hörs. Mamma ville träffa barnen så ofta som möjligt men samtidigt kunde vi inte bo hos mamma och pappa. Vad gör vi då? Vi kunde tyvärr inte bo hon syrran då maken är svår pälsdjursallergiker och vi fick tydligt klart för oss att vi inte var välkomna att bo hos någon annan. Som tur är har vi ju husvagn och jag ringde runt som en galning och hittade till slut en camping som lovade att skaka fram en säsongsplats åt oss! Helt fantastiska människor! Så serviceminded som bara den! Vi körde ner husvagnen till Valborg och ställde upp den.

Maj: Mamma försämrades vecka för vecka och jag fortsatte att åka ner till henne varje vecka. Det var hemskt att se de tydliga försämringarna var gång jag kom ner. Jag var glad att hon höll sig kvar så länge som möjligt. Men samtidigt var det viktigt att hon inte hade ont och hon ändå hade lite livskvalitet kvar.

Jag fortsatte mitt pendlande och maken kom ner med barnen varannan vecka för mamma ville så gärna träffa dem.

Juni: Mamma kämpade på så gott hon kunde och den 13 juni firade hon sin 75-årsdag med stor uppvaktning. Jag tror nog att allt och alla var där. Just den dagen var hon riktigt pigg och var vaken större delen av dagen. Hon var så glad att träffa alla i familjen och vännerna. Jag stannade kvar några dagar extra och åkte hem på söndagen efter kalaset. Jag visste inte då att det var sista gången jag skulle prata med mamma.

Jag och familjen hade tänkt att åka ner över midsommar men jag åkte på värsta influensan och var riktigt dålig och kunde därför inte åka ner. Planeringen var därför att åka ner helgen därefter. Pappa ringde mitt i natten onsdagen den 27 juni och sa att mamma var dålig och att de hade ringt efter läkaren. De trodde inte att hon skulle klara sig. Jag blev så ledsen så. Ville kasta mig in i bilen på en gång och köra ner men kunde inte göra det på grund av migrän. Jag proppade i mig alla möjliga migräntabletter och försökte sova ett par timmar. Gick upp tidigt och kände mig fortfarande trött men ville absolut åka ner. Jag startade kl. 6 på morgonen den 28 juni och var framme hos mamma vid halv elva på förmiddagen och jag hann precis. Hon gick bort minutrarna efteråt.

Mamma hade en hel garderobsvägg full med ungarnas teckningar, pärlplattor och annat pyssel. Jag tog ner allt det och lade det till mamma. Hon hade redan tidigt sagt att hon ville ha med det i kistan.

Juli: Den här månaden känns nästan som om den var insvept i dimma. Mamma begravdes den 21 juli i Skallsjö kyrka och det var en jättefin begravning. Jag hade fortfarande svårt att ta in att hon inte var kvar hos oss. Kan man nånsin vänja sig?

Efter mammas begravning kände vi att vi behövde familjetid tillsammans. Det hade varit en oerhört jobbig tid för oss alla och vi kände att barnen hade påverkats väldigt mycket av hela situationen, resandet och min frånvaro.

Jag var helt slut. Mådde inte alls bra och hade svårt att sova. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Började promenera vilket jag alltid har tyckt om. Kände att jag ville mera. Började tänka på att börja springa. Något jag aldrig har gjort i hela mitt liv. Att jogga/springa/löpa har aldrig funnits på min världskarta men nu ville jag prova på det. Jag hittade ett program, Couch25k, som jag började följa. Och jag mådde bra!

Augusti: Vi åkte en kort tur till Danmark och hälsade på goda vänner, Marianne och Anders och deras lille Alexander. Vi tog också en tur till Legoland. Den här lillsemestern var så välbehövlig!
Efter hemkomsten så var det dags för mammas urnsättning. Det vara bara den närmaste familjen närvarande och det var en hemsk tillställning. Inget jag ens skulle önska min värsta fiende!

Det var dags att göra ett avslut och dags att åka hem. Vi kom hem i mitten av augusti och Lillen började på fritids innan skolstarten. Och han blev ettakluddare!

Jag fortsatte att följa mitt löpprogram och gjorde härliga framsteg. Sprang Blodomloppet 5 km.

September: Jag trivdes på jobb och det höll mig igång. Sorgen var fortfarande svår men det gick att hantera. Löpningen höll mig på banan och jag kände att det gick framåt.

Oktober: Livet går sin gilla gång med jobb och familj. Jag känner att jag vill försöka få ett jobb på hemorten för att slippa pendla 3 timmar/dag och en dag ser jag att det en tjänst ute. Samma jobb som jag har men på hemorten! Lyckan är total och jag ansöker om tjänsten. Är på intervju och väntar ivrigt på svar.

Löpningen håller mig igång och jag springer Åstadsloppet 5 km.

November: Vi åker iväg till England och besöker familjen under höstlovet. Härligt att träffa alla igen. Maken och jag får lite egentid och ser bland annat "Skyfall" på bio. Det känns så himla lyxigt att få tid tillsammans. Bara vi två.

Jag och maken deltar i Parkrun 5 km och det är ju kul att springa tillsammans!

Efter höstlovet får jag äntligen det efterlängtade beskedet - tjänsten är min! Och vi kommer överens om att jag börjar efter nyår.

December: Årets sista månad och det känns lite overkligt. Jag har fortfarande svårt att ta in att mamma inte längre finns med mig. Att mina barn inte har kvar sin mormor. Tror nog inte att saknaden minskar med tiden . Den kanske blir annorlunda men kommer nog alltid att finnas där.

Vi har en lugn jul maken, jag och ungarna. Äter god mat, myser och tar det lugnt. Lugn och ro för själen.

Jag springer för fullt och är stolt över att jag inte har skippat ett endaste pass sedan jag började springa i juli! Springer alltid tre gånger/vecka. I ur och skur. Oavsett väder. Har sprungit i - 17 grader. Det var kallt men det gick. Har sprungit i ishalka och issörja och i oplogat. Det gick också.

Nu firar vi snart in det nya året 2013 och jag ser verkligen fram emot det. Nytt år med nytt jobb och nya möjligheter. Jag väljer att vara en optimist. Det ger mig mer energi och kraft i livet.

Gott slut och ett Gott Nytt År!






Läs även andra bloggares åsikter om avslut, nyår, 2013 mamma, sorg, cancer, löpning, familj, camping, barn, hälsa, jobb,

Hemma

Det är alltid kul att åka bort på semestern men det är faktiskt lika roligt att komma hem igen. Vi har haft en annorlunda semester i år, mammas bortgång och sedan begravning, lite hotellsemester, lite camping plus lite annat. Det kommer ett blogginlägg lite senare om vad vi vari med om.
Resan hem tog lite längre tid än vanligt tack vare några trafikpuckon men nu känns de bara så skönt att vara hemma.

Ett sista farväl

Skallsjö kyrka

Idag begravs min älskade mamma här i Skallsjö kyrka. Det blev inte många blund i natt och allt känns så overkligt. Kan bara inte ta in att hon inte är med oss längre. Att jag aldrig kommer att få träffa henne mer. Vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom den här dagen.



Läs även andra bloggares åsikter om cancer, sorg, mamma

Dan före dan

Idag har inte varit någon bra dag. Det känns som om allt är upp-o-nervänt på nåt konstigt vis. Hela familjen försöker hålla modet uppe inför mammas begravning. Usch, vad jag bävar inför morgondagen.

Blommor till mamma

Idag var jag och beställde blommor till mammas begravning. Det var en overklighetskänsla att stå där i butiken och prata om färger, vilken typ av arrangemang det skulle vara, handbuketter och så vidare. Den känslan önskar jag inte någon!

Kvinnan i blomsterbutiken var jättetrevlig, behaglig att prata med och väldigt hjälpsam vilket gjorde det hela aningen lättare. Så nu har jag beställt ett lågt och runt arrangemang med vita liljor och gula rosor. Med vitt band. Det känns som en fin färgkombination, ljust och somrig men inte heller för blekt och färgfattigt. Handbuketterna blir gula rosor med lite vita inslag. Tror det blir jättefint och mammas favoritblomma är (var) just gula rosor och en utav mina favoriter är just vita liljor.

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, sorg, mamma, begravning,

Mellandag

känns det som idag. Usch och fy när oron tar över livet. Det liksom kryper och drar i hela kroppen och jag får ingenting gjort. Vill göra allt men gör istället ingenting. Skulle försöka titta på blommor och sånt till mammas begravning i nästa vecka men det gick bara inte. Tårarna bara kommer och jag vet inte hur det ska fixas med allt. Nä, det är ingen bra dag idag.

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, sorg, mamma, begravning

En vecka

är det till mammas begravning och det känns jättejobbigt. Det är som om sorgen bara ökar och blir större för var dag som går. Vet inte hur jag ska hantera alltihop. Vill helst bara sitta i ett hörn och gråta och vara i fred.



Läs även andra bloggares åsikter om cancer, sorg, familj, mamma

Morgonliv

Onsdagmorgon och det är dags att packa ihop för den här gången och bege sig hemåt. Det känns konstigt att veta att nästa gång jag kommer ner så är det för mammas begravning om två veckor.

Vad som händer därefter vet jag inte. Vill vi vara kvar här eller vill vi ut och se oss omkring? Frågan är öppen och vi får helt enkelt fundera på saken.


Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Sorg, familj, Mamma

Tung dag

Idag var dagen då vi var hos Fonus för att prata begravning av mamma. Jag hade hoppats på att det skulle vara en dag av lugn och stillhet och kloka tankar kring hur mamma ska få en så fin begravning som möjligt. Tyvärr blev det inte det då fokuseringen i stort sett helt och hållet låg på att det skulle vara så billigt som möjligt. Det kändes rent ut sagt fruktansvärt att sitta där och höra att "det där är onödigt", "jag vill inte betala för någon annans fika" eller helt enkelt "jag skiter väl i det" när olika förslag lades fram. Så nu blir det begravning utan annons, programkort, förtäring efter akten i kyrkan osv. Alla de andra förslag som förkastades orkar jag inte ens nämna här.

De som känner mig vet att jag inte är för att slå på stort utan att jag istället är ekonomiskt sinnad och att jag tänker rätt så rationellt. Det som jag däremot har oerhört svårt för är ren och skär snålhet. Särskilt när det gäller en sådan sak som begravning. Alla föds och alla kommer att dö. Det vet vi. Att leva kostar pengar. Att dö kostar också pengar. Hur man hanterar kostnaden i samband med dödsfall och begravning är individuellt. Har man en mindre ekonomi och budget så sätter det givetvis sina ramar. Att ha en ok eller bra ekonomi och bete sig på ett oförskämt vis är rent ut sagt fruktansvärt.

Ja, idag var en tung dag och det gör inte sorgen lättare.


Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Sorg, familj, Mamma

Livets slut

"När livet tar slut" heter den svenska översättningen av "Gone From My Sight" och är gjord av Ulla Söderström 


Tänk dig att du står på stranden en sommarkväll.
Du ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd. Seglen hissas.
När kvällsbrisen kommer fylls seglen, och båten glider ut på det öppna havet.

Du följer båten med blicken när den far ut mot solnedgången.
Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten.

Då hör du någon vid din sida som säger: Nu har hon lämnat oss.

Lämnat oss för vad?

Detta att båten blivit allt mindre och till slut försvunnit är ju bara som du ser det.
I själva verket är den lika stor och vacker som när den låg vid stranden.

Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, 
finns det kanske någon på en annan strand som ser fartyget dyka upp vid horisonten.

Någon som väntar på att få ta emot just henne,
när hon når sin nya hamn.


Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Sorg, familj, Mamma

Gone From My Sight

Den här dikten tycker jag är så oerhört trösterik och den får mig att känna mig trygg i att mamma inte är ensam utan att hon istället möter de sina som har gått före henne.

"I am standing upon the seashore. A ship at my side spreads her white sails to the morning breeze and starts for the blue ocean. She is an object of beauty and strength. I stand and watch her until at length she hangs like a speck of white cloud just where the sea and sky come to mingle with each other.

Then someone at my side says: "There, she is gone!"

"Gone where?"

Gone from my sight. That is all. She is just as large in mast and hull and spar as she was when she left my side and she is just as able to bear the load of living freight to her destined port.

Her diminished size is in me, not in her. And just at the moment when someone at my side says: "There, she is gone!" There are other eyes watching her coming, and other voices ready to take up the glad shout: "Here she comes!"

And that is dying.

~Henry Van Dyke

Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Sorg, familj, Mamma

En sista gång

Idag var vi och sa ett sista farväl till mamma. Hon såg så rofylld ut där hon låg i sin vita kista. De gula rosorna som hon hade med sig hemifrån höll hon så fint i och teckningarna som barnen hade gjort låg utlagda runt om henne i kistan. På hennes bröst låg Lillans pärlplattshjärta.

Det känns fortfarande overkligt att hon inte är med oss, att vi inte får dela med oss av vårt liv med henne. Jag antar att det kommer att tid innan sorgen och smärtan minskar. Saknaden kommer ändå alltid att vara där. Hon fattas mig.



Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Sorg, familj, Mamma

Dagen efter

Idag är det två dagar sedan mamma gick bort och det känns fortfarande overkligt. Igår var vi hos pappa hela dagen så att han inte skulle behöva vara ensam. Det kändes konstigt att komma hem till honom (även om jag fortfarande säger dem) och se att mamma säng var tom. Att inte höra hennes röst. Oh, vad det kändes i hjärtat!

Pappa tyckte det var skönt med besöket -  att barnbarnen hjälpte till att skingra tankarna den första riktiga dagen utan mamma var precis vad han behövde. Vi lagade också en god middag till oss allihopa som vi sedan åt tillsammans. Det blev en sådan där lugn dag där vi alla försökte komma till någon slags ro kring mammas bortgång.

Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Sorg, familj, Mamma

Sorg

Min mamma somnade in för gott igår förmiddag. Det känns overkligt och ofattbart att hon inte är med oss längre och jag saknar redan henne så.

Mamma fick diagnosen lugn- och skelettcancer v 9 (jag kommer ihåg det så väl för hon ringde när vi var och åkte skidor under sportlovet). Vi trodde i början att hon skulle få vara med oss i ett par år till men prognosen ändrades allteftersom dagarna och veckorna gick. Strax efter påsk fick vi så beskedet att det var veckor kvar, inte mer.

Mamma har varit modig och kämpat sig kvar hos oss in i det sista. Hon fick fira sin 75-årsdag den 13 juni med hela familjen som hon så gärna ville.

Men nu är det över. Mamma har inte ont längre utan har kommit till ro nu.

Jag älskar dig mamma och saknar dig redan så. Vila i frid!





Läs även andra bloggares åsikter om Cancer, Sorg, familj, Mamma