En fot framför den andra

Löpningen är mitt livselixir och det som håller mig stadigt kvar på jorden när stormarna viner. Det är inte alltid motivationen finns där  - snarare är det vanans makt som får mig att knyta på mig skorna och ge mig ut på en tur. Men löpningen är mitt andningshål och ger mig så oerhört mycket tillbaka och just därför är jag glad för att vanans makt är stor och stark när motivationen inte riktigt mäktar med.

Det här året har varit ett tråkigt löparår då alla löparlopp varit inställda. Jag hade ju som vanligt siktet inställt på GöteborgsVarvet och därefter var planen att springa ett marathon (mitt livs andra) men tjii fick jag för det. Alla dessa inställda lopp har gjort att fokus och motivation inte riktigt varit på topp utan jag har harvat på i mitt egna lugna tempo. Det är ju inte så att jag står och faller med lopp och medaljer men de är definitivt en stark motivator för mig. 

Nåja, vi får se vad nästa löpar år har att bjuda på. Prio nr ett är självklart att Corona ger med sig så att livet så sakteligen kan återgå till att återigen vara öppet. 

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar.se, bloggosfären, svenska bloggportaler

One step at a time

Ibland är det svårt att få tiden att räcka till för de där viktiga långpassen. Vardagarna är fyllda med jobb och andra aktiviteter. På sin höjd räcker tiden till för pass runt milen som för mig tar runt en timme. Men långpassen kräver sin tid - de behöver minst 90 minuter för att vara just långpass.

Jag satt och kikade på veckokalendern vi har i köket och höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. De lediga helgerna fram till GöteborgsVarvet är försvinnande få. Alldeles för få. Alltid är det någon aktivitet som någon i familjen ska skjutsas till, vi föräldrar ska engagera oss i städdagar och kiosktjänst plus allt annat.

Så igår bestämde jag mig för att idag skulle det springas långpass! Och allt annat skulle få stå tillbaka och sköta sig själva. Inga ungar skulle få skjuts någonstans utan idag skulle jag äntligen få min heliga springtid.

Men...när jag vaknade imorse regnade det. Det regnade inte lite. Det fullständigt vräkte ner. Ett sådant där regn som till och med gör ont om man är ute för länge i det. Det regnade med andra ord något alldeles för j-vligt. Jag kände besvikelsen välla fram och motivationen föll som en sten.

Nåja, efter lite frukost och kaffe blev humöret lite bättre och efter ett par timmar slutade det faktiskt att regna. Då ställdes saker och ting på sin spets - nu eller aldrig - ut och springa eller att välja soffläget. Snabbt som attan fick jag på mig springkläderna och gav mig ut.

Benen kändes tunga och sinnet likaså. Jag kände mig inte helt tipp topp även om solen försökte pigga upp mig så lyckades den inte helt med det. Ville ibland faktiskt bara sätta mig ner i diket o bli upphämtad. Suck, ja, inte den bästa rundan.

Men efter många om och men landade det hela på 16 kilometer. Så tungt och så trist men jag gjorde det. Ibland blir jag faktiskt riktigt imponerad över mig själv.


Läs även andra bloggares åsikter om Löpning, kvinna, motion

These shoes are made for running

Mina terrängskor, Salomon Speedcross, som numera är befordrade till (dubbade) vinterlöpningsskor 

Ibland vill man så gärna ut och springa men kropp och knopp är inte helt samarbetsvilliga. Ibland vill man inte ut och springa men kropp och knopp känns helt ok. De dagar då man längtar till att få komma ut på en löprunda tillsammans med en kropp och knopp som drar åt samma håll är helt fantastiskt. Ungefär så kändes dagens runda.

Jag ville få till ett sådär halvlångt långpass med lite blandat under fötterna; lite asfalt, lite grusväg och lite terräng.

Jag hade tänkt till kring kläder och var helt rätt klädd, det vill säga jag hade alltså inte klätt mig för varmt vilket brukar vara mitt allra största misstag. Och jag hade med mig en handburen vattenflaska vilket var en räddare i dagens soliga och varma väder.

När jag kom till terrängdelen så sprang jag igenom alla pölar och all gegga. Undvek inget utan sprang igenom allt. Fötter, vrister och hela kroppen fick jobba ordentligt för att parera hala rötter och stenar. För att inte tala om när jag halkade runt i leran. Helt enkelt underbart!

Skorna såg ut som kom och hjälp mig. De blev inte så där värst mycket renare när jag sprang genom vattenpölarna, kanske blev jag av med den värsta leran men så värst säker är jag nog inte. Det blev helt enkelt att blötlägga skorna i en hink med vatten när jag kom hem. De kommer att få torka och så får jag försöka borsta bort resten av leran.

Det är i och för sig ingen fara - skorna kommer snart att bli lika skitiga igen.  Devisen "These shoes are made for running" är helt rätt.

Dagens söndagsrunda laddade hem 13 km till kilometerkontot.

Läs även andra bloggares åsikter om löpning, kvinna, motion

Alla dagar är inte roliga

Jag vaknade till en gråmulen och regnig dag och hade planerat in en löprunda direkt på morgonen som en bra friskvårdsaktivitet och start på jobbdagen. Motivationen sjönk dock som en sten när jag såg det trista vädret.

Istället väntade jag till sen eftermiddag och då hade solen till och med hunnit komma fram. Alltså var det så dags att knyta på sig löpardojjorna och ge sig ut. Jag kände mig pigg och benen studsiga...den första kilometern... men sen trädde den värsta sega känslan någonsin in. Jag fick kämpa som en galning för varenda meter och flera gånger höll jag på att slänga in handduken och tacka för mig. Det var helt enkelt en bedrövlig löprunda!

Jag vet inte vad det berodde på men jag skyller helt enkelt på att jag var för varmt klädd! Jag hade långa tights, en en tunn långärmad tröja och ovanpå det en supertunn vindjacka. Det var nog den där jackan som gjorde att jag långsamt höll på att smälta bort i värmen.

Nåja, jag kom hem illröd i ansiktet och flåsade som jag vet inte vad. Det var definitivt en utav mina värsta löprundor någonsin. Helt sant faktiskt. Men jag fick i alla fall in 8 fantastiska kilometrar på löpkontot. Not bad at all!



Läs även andra bloggares åsikter om kvinna, löpning, livet

Ta tillvara på möjligheten

Hela den här helgen har livet kretsat kring handboll! Det har nämligen spelats cup på hemmaplan och förutom att skjutsa ungar till matcherna så har även vi föräldrar haft arbetsuppgifter. Vi har haft kiosktjänst, kvällstjänst och nattjänst. Så helgen har med andra ord varit fullspäckad.

Inför helgen så kände jag mig aningen frustrerad - jag visste ju att tiden skulle vara knapp med lite möjlighet till springturer men ändå...jag var så himla springsugen!

Men idag fick jag äntligen till det! Ungarna träffas nämligen en timme innan matchen drar igång för lite taktiksnack och uppvärmning och det var den timmen jag såg till att använda. Jag hade på mig springkläderna till handbollshallen, sa hej på ett tag till ungarna och stack ut och sprang.

Det var ett helt underbart vårväder och jag sprang längs med vattnet och fullkomligen njöt av livet.
Jag tog det lugnt och fick på 45 min in 7 ljuva km på springkontot.

Inte nog med det här. Under eftermiddagen fick jag en liten lucka till i schemat och gav mig då ut och sprang 6 härliga km till! Underbart.

Det är inte särskilt ofta jag springer dubbelpass men idag kändes det bara så rätt att göra. Det gäller helt klart att ta tillvara på möjligheterna när de nu kommer svischande förbi.


Läs även andra bloggares åsikter om löpning, handboll, kvinna

Trötta ben

Med lätt huvudvärk som sällskap gav jag mig ut på en springtur. Kände att kroppen verkligen behövde röra på sig efter den senaste tidens alla tågresor. Ryggen har börjat spöka igen och ibland nu gäller det att mota Olle i grind. Innan det blir värre.

Jag kämpade och bet ihop. Inte precis den mest njutbara runda. Men 5 km fick jag i alla fall in på springkontot. 

Morgonpigg

är jag inte men ibland har nöden ingen lag. Det står 6 km på schemat och det är bara att göra. Punkt. Slut. Lyckades faktiskt locka med mig ungarna ut. De cyklar och jag springer. Tur att de är två så att de kan ju prata med varandra för jag har liksom inte ork att snacka när jag kutar. Jag vill gärna ha sällskap men kan inte med att snacka under löpningen vilket är helt ok för dem. De pladdrar för fulla muggar ändå och jag behöver bara säga något hm lite då och då.

Schemat följdes som sagt och 6 km skrapade jag ihop på 39,11 min. Inte illa. Vem vet, jag kanske gör morgonlöpning till en vana...

Läs även andra bloggares åsikter om löpning, träning, motion

Dags för Klubbmästerskapen - i vad du vill

Den fjärde juli varje år avgörs Klubbmästerskapen! Japp, pluralform på det -
K L U B B M Ä S T E R S K A P E N !

I vaddå undrar man kanske.... Jo, i vad sjutton du vill så länge du är ute och rör på dig. Vill du köra trapprusning upp- eller nedför så gör du det. Vill du springa långt, kanske sätta distansrekord så gör du det. Eller man kanske hellre vill sätta rekord i det kortaste man nånsin sprungit så är det helt ok det också.

Jag har bestämt mig för att springa massor av varv runt den stora lekplatsen här i byn. Sätta rekord i det faktiskt. Har faktiskt aldrig gjort det förut - sprungit runt stora lekplatsen alltså. Så det blir ju jättebra med rekord på det.

Go Lonesomers!

Läs även andra bloggares åsikter om Löpning, Klubbmästerskap, Träning

Slitigt värre

Jag hade planerat att ut i kuta idag men värmen avskräckte mig rejält. Det är en sak att springa när man vant sig vid hettan men en helt annan sak om man är ovan. Och jag känner mig i dagsläget inte helt kompis med vädret. 

Så jag drog på beslutet ända tills 21.30-tiden då jag fick mig ett ryck - "nu eller aldrig"!

På schemat stod "sammanhängande jogg" vilket jag gapskrattade åt. För mig handlade det om att springa utan att det skulle gå illa. Så...det blev power walk som uppvärmning och sedan 1 km jogg med 2 min power walk tills jag hade fått ihop 6 km. 

Känner mig nöjd och belåten. Och glad över att jag förmådde justera löpschemat så att det funkade för mig. 

Jag springer på

Här springs det för fullt. Eller rättare sagt jag följer ett 10-veckors schema rätt så slaviskt mot målet 10 km och Midnattsloppet i augusti. Ibland känns det lite tröstlöst att veta att jag idag är såååå långt ifrån den bra form jag var i tidigt i höstas. Att det är lång väg tillbaka dit.
Men, men det är bara att bita ihop, bryta ihop och komma igen.

Nu är jag upp i 5 km som jag springer på 32,32 min.


Läs även andra bloggares åsikter om Löpning, Träning, Kvinna

Roligare med sällskap

Enligt mitt komma-tillbaka-till-löpningen-program skulle jag varit ute på en runda igår men den blev inte av. Varför då då? Tja, regn och snålblåst, ätit för många pannkakor i kombination med känslan av jag-vill-bara-inte gjorde att rundan inte blev av.

Idag däremot kändes det riktigt bra och jag fick med mig ungarna ut på en runda. De cyklade och jag sprang. Vi lyckades pricka in en regnfri timma och njöt allihopa lika mycket av att vara ute och röra på oss. Vi var inte helt ensamma där ute i naturen - en himlans massa sniglar också. Massor av dem! Lillen räknade till 129 stycken innan han tappade räkningen - och då hade vi bara kommit en bit på rundan :). Jag säger som i Sim City - NIMBG - Not In My Back Garden.

Anyway, Life is good!


Läs även andra bloggares åsikter om Löpning, Motion, Träning

Vägen tillbaka

Jag har haft ett alldeles långt uppehåll från löpningen på grund av lite olika skäl. En trilskandes högerhäl är definitivt en utav orsakerna. Men nu har jag kommit igång igen och är inne på min andra vecka med löpträning. Hurra för det! Hittills har det fungerat riktigt bra och hälen ömmar bara lite grann men förhoppnings blir det bättre och bättre. Jag har varit och köpt silikon-gel-inlägg på Stadium till mina vardagsskor och de känns väldigt bra måste jag erkänna.

Nåja, målet för mig är Midnattsloppet som är i mitten av augusti. Jag siktar på att ha kul och att ta mig runt. Har inga som helst tidsmål! Let the fun begin!

Läs även andra bloggares åsikter om Löpning, Träning, Motion

On my feet again

Äntligen har dagen kommit! Dagen då jag fick inspiration till att så sakteligen knyta på mig löparskorna och ge mig ut på en runda. Jag är lika ringrostig som en gammal konservburk men vad gör egentligen det?

Jag har bestämt mig för att börja långsamt och varva gång med jogging för att inte åka på någon onödig belastningsskada eller liknande. Måtte den förbaskade slemsäcken i höger häl hålla sig på mattan! Och ryggen också för den del!

Det blev 35 min ute i friska luften och nästan 3,3 km.



Läs även andra bloggares åsikter om Löpning, Motion, Träning

Tunga steg

Jag är egentligen ingen idrottsmänniska sådär före lunch men tänkte ändå testa o ch se hur det går. Jo tack, det gick...INTE BRA. det var tungt, jobbigt och inte alls särskilt kul. Löpningen ska ju kännas rolig och ge mig energi och inte som imorse - vara en nedbrytande kraft. 

Nu har jag i allafall provat mig fram och det är bara att inse att framöver kör jag efter-lunchrundor! 

Idag fick jag ihop 5 tunga km.