Klart att det är trist när man som föräldrar beslutar sig för att gå skilda vägar. Det drabbar bl a barnen som kanske måste ställa om sig till att bo varannan vecka hos mamman och varannan vecka hos pappan, dvs föräldarna har gemensam vårdnad och gemensamt ansvar.
Tidigare har det ju oftast varit så att kvinnorna har varit i majoritet när det gäller att bli tilldelad vårdnaden av domstolen. Men som tur är har man börjat tolka och tillämpa lagstiftningen som den var tänkt från början. Nämligen att barnet har rätt till BÅDA sina föräldrar om dessa bedöms vara lämpliga.
Fler och fler män tilldelas nu (enskild) vårdnad av sina barn. Det är självklart omöjligt för mig att säga vad det beror på - om mammorna inte är lämpliga, frånvarande, inne i ett aktivt missbruk eller något annat, och att det därför inte är lämpligt med gemensam vårdnad. Sak samma - barnet ska bo hos den föräldern som är bäst skickad att ta hand om det! Det är ju faktiskt det som är de viktiga i sammanhanget - inte vilket kön föräldern har.
Då är ett sånt här uttalande riktigt dumt: "Vi närmar oss varandra. Kvinnorna ägnar sig mer åt karriären och har blivit sämre föräldrar, sådant som männen stått för tidigare." Att säga att någon är sämre förälder bara för att de också vill ha ett yrkesliv och karriär är helt sanslöst. Snacka om ren och skär dumhet! Klart att det går att kombinera familjeliv och jobb - det beror på hur man prioriterar i livet.
Det är väl bara att gratulera att även fler och fler pappor börjar upptäcka att de faktiskt vill vara med sina barn. Vi kan nog tacka vår utmärkta föräldraledighet för det här då den faktiskt ger föräldrar fantastiska möjligheter att spendera tid med sina barn.
Andra bloggar om: Barn, Föräldraledighet, Föräldraskap, Jämställdhet, Gemensam vårdnad, Samhälle,
4 kommentarer:
Håller med fullt ut. Bra förälder, bra yrksesperson, bra människa helt enkelt.
Javisst är det så...bra balans i livet är det viktigaste av allt.
Jag talar inte för alla och påstår definitivt heller inte att jag har den enda sanningen, men..
Det verkar som om många kvinnor dels använder barnen som en slags gisslan gentemot pappan, framför allt när det gäller pengar, och även som ett slags bekräftelse på sin "offer-roll"..
Jag fick verkligen slåss för halva vårdnaden, även mot kommunen!?
Kommentarer som -" det är fint att du vill ta ansvar för ditt barn" känns inte så 2000.
Först när jag blev ordentligt förbannad, hotade att lämna "samarbets samtalen" och gå till domstol(Något alla förlorar på..), kunde vi börja tala om barnets behov och inte om Mammans!
En strid som jag idag är oerhört tacksam att jag vågade och orkade ta, trots motståndet!
Riktigt trist att höra men framförallt skrämmande. Att man som förälder kan bli "ifrågsatt" som vårdnadshavare bara för att man inte är mamman utan pappan.
Har vänner som jobbar kvar inom socialtjänsten och tyvärr kan de bekräfta att det som du råkade ut för inte är undantag - mammorna anses på nåt sätt alltid har prio 1 till barnen....
Bra att du orkade stå på dig för din egen skull men självklart mest för ungarnas skull.
Skicka en kommentar