Äntligen har man fått upp ögonen för det stora problemet med mobbning på våra arbetsplatser. Nu är frågan hur man väljer att agera för att hjälpa de som är drabbade och för att förhindra att fler utsätts för detta hemska BROTT.
Regeringen har diskuterat situationen och kommer att lägga fram en handlingsplan:
" Inom kort ska vi lägga fram en handlingsplan för arbetsmiljöfrågor till riksdagen. Den gamla arbetsmiljöpolitiken bör moderniseras. I ett kunskapsråd har vi diskuterat frågan med arbetsmarknadens parter.
Handlingsplanen innehåller inte konkreta lagändringar. Arbetsmarknadsministern vill diskutera en skärpning av lagen som eventuellt skulle ge anställda som mobbas upprättelse.
– Men det är juridiskt problematiskt."
I och för sig så är ju det här ett väldigt enkelt sätt för politikerna att ducka för de verkliga problemen - istället för att skapa en ny lagstiftning som är i takt med tiden så utbildar man (blivande) chefer i arbetsmiljö! Och därmed är problemet löst!
Jag säger inte att utbildning i arbetsmiljö inte ska ske. Självklart ska utbildning i vad en god arbetsmiljö alltid ingå i en chefsutbildning - särskilt med tanke på att cheferna är de som leder och fördelar arbetet. Med chefsskap följer ju också ett medarbetaransvar. Jag säger bara att det ensamt inte kan råda bot "mobbningskulturen" på våra arbetsplatser.
"Varför är du så upprörd?” Jag övar då och då på den repliken, som räddat mig ur mången knipa. Säger man så till en tysk får man noll effekt. ”För att du inte fattar vad jag säger”, kan han svara. Annat i Sverige. Här är det vådligt att hetsa upp sig eller höja rösten. Då är man obehärskad, säkert oresonlig, kanhända en riskfaktor i miljön. Så var gång jag i en diskusion känner adrenalinet stiga avfyrar jag den pilen mot min helt lugne opponent. ”Men jag är inte alls upprörd!” brusar han upp. ”Ja, du hör själv ”, säger jag och andas ut. Nu är det han och inte jag som kan misstänkas för samarbetssvårigheter. Detta berättas för att visa hur enkelt det kan vara att stöta ut en människa i en kultur som skyr konflikt och misstar harm för psykisk obalans. En enda falsk anklagelse kan vara nog. Hon blir upprörd och detta tas till intäkt för att det verkligen är något fel på den personen.
”Hon är ju så obehärskad, inte att undra på ...”
Det är värt att begrunda att dessa personer som artikelserien har handlat om har i de allra flesta fall varit personer som ställt frågor och ifrågasatt saker och ting. Vi lever inte i den perfekta världen men lite back-up och support när det gäller yttrandefriheten bör väl ändå finnas i Sverige, eller?
"Det hjälper föga att landet Sverige på papper har det bästa skyddet för det fria ordet – när det samtidigt är straffritt för människor i maktställning att genom förtal, ryktesspridning och psykiska övergrepp krossa dem som tar till orda. Staten bevakar våra kostvanor men finner inget allmänintresse i att skydda svenskens självrespekt, värdighet och heder. Ingen åklagare rycker ut mot förtal på internet eller mobbning på arbetsplatsen, och mot intrång i vårt privalliv finns inte ens lagligt skydd. Med andra ord: ”den personliga integriteten” – själva förutsättningen för att medborgaren skall våga bruka de rättigheter han har – är exceptionellt svag i Sverige."
Men tänk om det är så att lagstiftningen finns där - men att den inte efterlevs som det var tänkt?
"Den norska motsvarigheten, Arbeidstilsynet, gör en egen opartisk utredning av ett enskilt mobbningsärende. Arbeidstilsynet kan också ålägga arbetsgivaren att vidta specifika åtgärder. Så skulle även Arbetsmiljöverket kunna arbeta enligt nuvarande lagstiftning.
Bernt Nilsson, tf generaldirektör vid Arbetsmiljöverket, säger:
– Vi är öppna för att lära oss av Norge. Först vill se en utvärdering av deras system. Vårt arbete är inriktat på preventiva åtgärder."
Att man inte inte tar detta problem på största allvar är ju helt uppenbart när man hör att:
"Arbetsmiljöverket för i dag ingen statistik över mobbning.
– Vi går i dimman och vet inte hur problemet ser ut. Det bör åtgärdas, säger Nilsson."
På ren svenska så måste väl ändå det här kallas för rena skandalen?! Är det det här vi skickar med de yngre generationen? Att man kan bete sig hur som helst mot kamrater och arbetskollegor utan att det blir en konsekvens av handlingarna?! Trist nog är jag inte förvånad. Vi bor trots allt i landet Lagom. Landet där "konsensus" eftersträvas tills förslaget är så urvattnat att det inte ens är värt pappret det är skrivet på. Landet där alla ska tycka lika för då är det ingen som behöver ta ansvar.
Återigen - det handlar om att stå upp för det man tycker. Att ha civilkurage. Att aldrig någonsin acceptera att någon behandlas illa. För den som tiger samtycker, eller hur?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar