Tystnaden är skrämmande!

Jag följer med stort intresse den nya artikelserien i DN om vuxenmobbning! Bara smaka på ordet - mobbning! Det ska tolereras lika lite mot vuxna som mot barn men av någon anledning verkar det inte fungera på det sättet. När det gäller mobbning av vuxna sätter man istället elaka epitet på dessa utsatta individer - "han/hon är lite egen", "de är besserwissrar", "de tar inte för sig", "de har sig själv att skylla" osv. Allt det här är bara rent FÖRTAL - det är aldrig den enskildes fel i något läge att bli utsatt för mobbning av chef eller kollegor.

Fy sjutton vad fruktansvärt att utsätta någon annan medmänniska för en sådan behandling. Och det är nästintill inte ens straffbart att göra det - i Sverige! I Frankrike däremot (men även i Belgien) är det annorlunda "Harcèlement moral, moraliska trakasserier, är det franska begreppet för ”mobbning”. Till synes samma sak, men inte helt och hållet. I Sverige är mobbning på arbetsplatsen en förseelse mot arbetsmiljön. I Frankrike och Belgien är den ett brott mot den personliga integriteten, som räknas som en grundläggande medborgerlig rättighet."

Vidare är "Sedan 2002 är mobbning på arbetsplatsen ett brott i Frankrike. Det står i Code pénal mellan våldtäkt och narkotikabrott. Artikel 222–33–2: ”Den som genom upprepade trakasserier som syftar eller leder till att en persons arbetsmiljö försämras på ett sådant sätt att det kränker personens värdighet och rättigheter, skadar personens fysiska och mentala hälsa eller äventyrar personens framtida yrkesliv, döms till fängelse i högst ett år och böter på 15.000 euro.”"

Det som verkligen är skrämmande är att omgivningen ser vad som pågår men man väljer att inte sätta stopp för det ”Det är inte mobbarna som driver människor till förtvivlan”, säger Christophe Dejours. ”Det är de andras svek. De ser på, de vet att det är orätt, men de rör inte ett finger.” Han tar till drastiska paralleller. Han menar att man i dag på arbetsplatser kan studera hur nazismen blev möjlig.//... Där kan hon vara en älskande far, empatisk make, men på jobbet stänger hon av, ser inte sådant hon inte vill hantera. Blir en liten Eichmann. Så går det till när ett samhälle mister känslan för rätt och orätt.”

Vad är det egentligen som driver en människa att mobba någon annan - att kränka någon intill denne blir sjuk eller kanske till och med tar livet av sig? Jag kanske inte borde ställa den frågan - den är så förbannat svensk. Att alltid sätta spotlighten på förövaren och inte på offret eller den utsatte. Om jag vänder på steken och istället ställer frågan - vad kan göras för att skärpa lagstiftningen och ge bättre möjligheter till att ställa till ansvariga mobbarna till svars. Det räcker inte att under en fika paus sitta och lalla runt med mobbaren och i bästa fall köpa ut den utsatte. Nix. det är banne mig dags för lite jävlar anamma. Åtala mobbarna - kräv att de ska betala höga skadestånd till sina offer och visa på att det ska kosta skjortan att bete sig jävligt mot sina medmänniskor. Räcker inte det till så får kanske en fängelsedom dem att tänka om.

Enough is enough! Mobbning ska aldrig tolereras på något sätt och vi är alla lika ansvarig att sätta stopp för det. Det är dags att plocka fram civilkuraget och tala om vart vi står i frågan!

Andra bloggare skriver så här.

Läs även andra bloggares åsikter om Mobbning, Arbetsliv, Demokrati, Mänskliga rättigheter, Politik, Arbetsmarknad,