Den falska idyllen

Sverige är precis så jämställt som vi vill att det ska vara - i teorin och på pappret. Men när det väl kommer till verklighet och till BVC så händer något märkligt. Plötsligt så behandlas pappan som något som katten släpat in. Så var det för oss. Och så är det för många fler föräldrar runt om i Sverige.

Både jag och min man är intresserade av jämställdhet och vill leva jämställt. Vi delar i stort sett lika på föräldraledigheten och på markservicen här hemma. Men när vi väntade Lillen och lite senare Lillan och kom till MVC/BVC möttes vi av överlägsna leenden och klappar på huvudet från den kvinnliga personalen. Ingen ville diskutera eller ens nämna ordet jämställdhet.

För mig har kontakten med MVC och BVC inneburit en hel del tankar och funderingar kring hur det kan tillåtas finnas ett sådant vakuum av icke-jämställdhetstänk. Särskilt med tanke på att det här är en verksamhet som alla gravida kvinnor och blivande partners möter. Jag kan till och med tycka att det diskuteras mer jämställdhetsfrågor och frågor kring det så kallade livspusslet ute på arbetsplatser än vad man någonsin har gjort inom mödravården.

Kan man kalla BVC/MVC för den sista riktigt värdekonservativa bastionen?

Läs även andra bloggares åsikter om
barn,
föräldraskap,
jämställdhet
familj
kvinna
feminism