Ibland när jag läser i tidningen om barn som försvunnit eller råkat illa ut på annat sätt blir jag så oerhört illa berörd. Tänk om det händer mina barn och vad kan jag t ex göra för att förhindra det? Läste de här råden på nätet och tycker att det är rätt så mycket sunt förnuft över dem.
Vad tycker ni?
Här är några VIKTIGA saker som du ska lära ditt barn:
1. Säg till barnet att hålla sig borta från människor som ropar på dom t.ex från bilen. Även om dom lockar med något roligt och spännande.
2. Lär ditt barn att om någon försöker ta det så ska det skrika: ”Det här är inte min mamma eller pappa” och göra motstånd.
3. Om ni t.ex kommer ifrån varandra i affären så lär ditt barn att gå till informationsdisken. Kom överens om att barnet inte ska gå omkring och leta själva efter dig och att dom absolut inte får lämna affären.
4. Lär ditt barn att det inte behöver ha några hemligheter för dig. Att det är bra att ditt barn berättar om saker som t.ex skrämmer dom. Låt ditt barn få veta att du inte blir arg eller upprörd om det är något dom vill berätta.
5. Lär ditt barn att ingen ska röra på det innanför kläderna eller att det inte heller ska röra på någon innanför kläderna.
6. Säg till ditt barn att ingen får ta kort på det utan din tillåtelse.
7. Lär ditt barn att det ska berätta vem det är med och vart dom leker.
8. Lär ditt barn att inte lita på främlingar.
9. Lär ditt barn sin hemadress och telefonnummer. Visa dom gärna hur man ringer hem. Är de för små, skriv nr hem/mobil med bläck på armen!
10. Lär ditt barn att det är helt okej att säga nej till en vuxen, speciellt om dom inte gillar vad den vuxne säger eller gör.
11. Tvinga aldrig ditt barn att "pussa moster Berit hejdå" för då lär det sig att "vuxna måste man pussa fast man inte vill".
Andra bloggar om: Barn, Föräldraskap, Samhälle, Tänkvärt,
2 kommentarer:
Att lära barnen att "inte lita på främlingar"... hur gör man det? Mina två äldsta barn, som jag tror är ganska normala, dom litar på alla. Att lita på andra är liksom det som definierar ett barn. Att kunna göra valet att INTE lita på någon, det betyder att man gjort erfarenheter av brusten tillit, och det har inte småbarn, inte normalt iallafall.
DÄREMOT kan jag om jag ville göra barnen RÄDDA för främlingar. Visst, jag kan säga det i termer av "Lita inte på", men innebörden måste vara "för annars...!". Dvs ingjuta rädsla i dom.
Och det kanske är motiverat. Det kanske är mindre dåligt att skrämma sina barn med andra människor, än att inte göra det och på det sättet riskera att det glatt och tillitsfullt hamnar i händerna på vuxna som vill dom illa.
Jag tror att det inte finns rätt eller fel. Det finns bara tur och otur: har jag lärt mitt barn att vara rädd för andra, och det var i onödan, de utsattes aldrig för vuxnas illvilja, då hade jag och mitt barn otur som förberedde oss genom rädsla och oro, utan att det visade sig behövas. På samma sätt kan vi ha otur och inte förbereda oss, utan vara fortsatt godtrogna och bekymmerslösa, men så kommer en dålig vuxen i barnets väg.
Det jag VET är att den lilla kille i ettan, som jag (när jag lunchmotionerade i oktober) såg gråta och fly från sina klasskompisar på en äng söder om söder i Stockholm, och som var på väg ut på den stora vägen, han litade på mig när jag frågade om han ville ha sällskap tillbaka till skolan och fröken. Jag vet inte, men det KAN ju hända att det räddade hans dag, kanske hans liv? Hursomhelst, It made my day!
Jag tycker det är en viss skillnad på att "lita på" och "lita på" om jag säger så. Du har visst rätt i att barn är tillitsfulla i sig - för de är ju bara barn.
Men jag tänker kanske främst på att lära barnen att inte följa med främmande människor i bilar, som lockar med något osv.
Känner en bekant som adopterat en liten knatte i 3-årsåldern från ett östeuropeiskt land och de var i början ganska så ställda till hans beteende innan de fick reda på att det var ganska vanligt bland barnhemsbarn.
Den här lille killen kunde i stort sett gå fram till vem som helst som log mot honom, och räckte man fram handen så tog han den och kunde bara knalla iväg med dig.
Det tog föräldarna lång tid att försöka få honom att visa mindre tillit till främlingar om jag säger så. För honom så var ju det här ett överlevnadssätt från barnhemstiden - där gällde det ju att hålla sig framme bland vuxna och personal.
Men det är klart att sunt förnuft måste ju alltid råda - och det är ju inte frågan om att skrämma upp ungarna i onödan :-).
Skicka en kommentar