Jag vill nog påstå att bland det mest karaktäristiska för en småbarnsförälder är nog det här med sömnbristen, eller rättare sagt den k r o n i s k a bristen på sömn! Hur vi än gör, vilka tricks vi än försöker med, vad vi än lockar med (nästan i alla fall) så vaknar Lillan ett par gånger per natt och har svårt att somna om.
Det är nappar som ska in eller så är hon helt enkelt rejält hungrig. Hon har de senaste månaderna ätit som en stor häst - dvs nästan jämt....Och det allra senaste i "paketet" är att hon protesterar mycket högljutt om vi lämnar rummet innan hon har somnat.....Och när hon vaknar till och vi inte är där ----så illvrålar hon som värsta marodören. Det är riktigt intressant det här med att syskon är annorlunda. Lillen, som nu är snart 3 år, sov klockrent hela nätterna igenom från det att han var en si så där 4-5 månader. Inga problem alls - förutom enstaka gånger.
Det är tufft att inte få sova tillräckligt - att jämt och ständigt gå omkring och känna sig trött, halvsliten osv. Inte nog med att man ska fixa hus, hem, barn m.m. Man ska dessutom vara supereffektiv på jobbet och vara uppdaterad på allt och alla. Möter sällan eller inte alls någon förståelse för bristen-på-sömn-situationen utan får kanske istället höra; "så har alla det","det hör till när man har barn - bit ihop","alla andra klarar det - varför gnäller du?"
Jag undrar hur länge det håller - att vi rusar på i ett sånt här tempo?? Att inte få sova, men att vi ändå har kraven på oss att prestera lika mycket som alla andra osv? Just nu jobbar både jag och maken deltid och det är det som är räddningen för oss. Det gör att vi hinner det mesta och går kanske omkring med mindre stress än vad vi annars skulle ha gjort....Men livet känns ändå rätt så ansträngt just nu.....
Andra bloggar om: Barn, Föräldraskap, Syskon, Familj, Samhälle, Arbete,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar