Det som jag länge har gått och fasat för har nu hänt! Ungarna hoppade igår på kusinernas studsmatta och Lillan ramlade och slog sig - rejält. Efter bara en kort diskussion beslöt vi oss för att åka till Barnakuten för att få henne undersökt eftersom ingen tröst i världen verkade hjälpa henne. Inte lite påskgodis, inte chips och inte heller lite mera sockerkaka!
Det var till att lämna Lillen hos mormor och morfar medan maken och jag tog Lillan till Drottning Silvias barnsjukhus. Till och börja med verkade det gå ganska så snabbt. Vi fick träffa en mottagningssköterska som gjorde en första bedömning. Men sedan var det hänvisning till barnortopeden.
Suck, en rejäl tids väntan i väntrum utan några inbjudande leksaker eller barnböcker. Sedan en kort undersökning, sedan hänvisning till röntgen och sedan återigen tillbaka till ortopeden. Till det trista väntrummet.
När det gäller sjukhusvistelser gäller det att vara förberedd - vi hade med oss något att äta, något att dricka, ombyte av kläder för Lillan och något att leka med. Herregud, skulle aldrig våga åka till något sjukhus utan allt det här. För vi snackar alltså om många timmars väntetid!
Slutligen fick vi domen - brutet underben! Vi trodde inte det var sant men röntgenbilderna var helt glasklara på den punkten. Benet såg hur brutet som helst ut - i stort sett helt av.
Lillan var så duktig och modig. Inte pip eller en protest under hela tiden. När det var dags för helgipsning av benet fick vi en jättetrevlig sjuksköterska som gjorde ett toppenjobb. Lillan var mycket imponerad över att just hon skulle få ett gipsat ben - och inte brorsan.
Visst tog det hela L Å N G tid men servicen var helt klart outstanding. Lillan var också mycket nöjd med både Doktor Grön och Doktor Blå. Vi får se vad hon tycker om saken om lite längre fram. Hon ska trots allt ha benet i gips i 4 hela veckor.
Summering av Påsken 2010 - Barnakuten - var god dröj! :-)
Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Föräldraskap, Hälsa, Sjukvård, Påsk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar