På vems villkor?

Det låter ju alldeles så där jättebra att kvinnor senast år 2014 kommer att ha lika möjligheter till chefsbefattningar som män har idag. Då kan man ju också stillsamt undra inom vilka sektorer det här gäller. Handlar det om privat, kommunal, landsting eller statlig sektor? Alla dessa områden har sin alldeles egna kultur kring rekrytering och chefsbefordringar.

Jag vill så gärna tro att kvinnor har lika möjligheter till karriär som män har. Tyvärr är det inte så idag - långt därifrån. På vilka villkor gör man karrriär?

Det handlar kanske allra främst om attitydförändring. Att inte nedvärdera någon, t ex att kalla kvinnor för "lilla tjejen" eller att behandla dem med en klapp på huvudet. Det finns många exempel på "gubbifierade" chefsgäng. Om en kvinna som arbetar på en sådan arbetsplats ska ha möjlighet till karriärutveckling gäller det kanske då att gilla läget eller att byta jobb.

Om man väljer att stanna kvar - hur gör man då för att bryta en sådan här struktur? Orkar man stå emot "det som sitter i väggarna" eller väljer man att blunda för kulturen och istället tänka på sig själv och sin karriär? Hur krossar man då glastaket och får en jämställd och bra arbetsplats?

Jag är självklart positiv till att fler kvinnor väljer och får möjlighet till att bli chefer. Frågan är bara om de gör det på sina egna villkor eller om det fortfarande är på männens villkor? Det är ju trots allt den gamla strukturen med sina härskartekniker som ska försvinna inte förnyas med nytt blod.


Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Jämställdhet, Kvinna, Ledarskap, Chef, Karriär,