Idag var vi och sa ett sista farväl till mamma. Hon såg så rofylld ut där hon låg i sin vita kista. De gula rosorna som hon hade med sig hemifrån höll hon så fint i och teckningarna som barnen hade gjort låg utlagda runt om henne i kistan. På hennes bröst låg Lillans pärlplattshjärta.
Det känns fortfarande overkligt att hon inte är med oss, att vi inte får dela med oss av vårt liv med henne. Jag antar att det kommer att tid innan sorgen och smärtan minskar. Saknaden kommer ändå alltid att vara där. Hon fattas mig.
Läs även andra bloggares åsikter om
Cancer,
Sorg,
familj,
Mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar