En mördare vill komma ut ur fängelset. Han tycker att 25 år inlåst är fullt tillräckligt och att han nu har "sonat" sitt brott! Leif Axmyr mördade 1982 sin 20-åriga ex-flickvän och en manlig vän till henne och dömdes för det här till livstids fängelse. Och självklart ska han också sitta på LIVSTID - dvs sitta inne för resten av sitt liv.
Det är så typiskt i det här landet att man bara intervjuar mördaren och ojar sig och tycker synd om denne. Men vem tänker på offret? Den som inte längre lever!
Man kanske rent av är så cynisk så att man inte bryr sig om den mördade - för den människan lever ju inte längre - och att det är så mycket mera intressant att intervjua en mördare och låta denne snyfta ut i media om hur härligt det skulle få vara och få leva ett liv utanför murarna.
Nej tack, till frigivning! Låt livstid vara just LIVSTID!
Andra bloggar om: Livstid, Fängelse, Brott, Leif Axmyr, Polis, Politik, Samhälle, Domstol, Mord,
13 kommentarer:
Förstår inte hur någon som verkar vara så mån om samhället kan se någon som obotlig. Alla gör väl något som dom ångrar, vissa saker värre än dom andra, men att inte ge dom en andra chans är ju bara sjukt. Själv så ser jag liv och hopp i människan, jag ser folk ändra sig och jag ser dom gå vidare.Tycker synd om dig som ser människan gå i en rak spiral neråt.
Jag letar men jag hittar inte dit hopp.
Håller med om att livstid skall vara livstid,har man medvetet släckt två människoliv så har man förverkat rätten till ett liv i frihet. Samtidigt så blir man väldigt kritisk till samhället när man läser om den uppväxt som han hade. Uppväxten är oerhört viktig och orsakerna till varför vissa brott sker har säkert sin förklaring där.
Jimmy:
Den här mannen har iskallt mördat två människor - det var inte frågan om självförsvar på något sätt utan han mördade helt enkelt helt två oskyldiga människor.
Jag tycker att dödsstraff är förkastligt men livstid är ett passande straff för mord. Det finns alltför många exempel på hur mördare och andra grova brottslingar har släppts ut alltför tidigt.
Vem tänker på offren? Ingen - och det är precis det som är problemet. Är det helt enkelt för att de är döda som man inte bryr sig om dem, eller vaddå?
Nix, livstidsstraff skall just det innebära livsstid.
Tänk om allt var rätt och fel, svart på vitt.. Då skulle jag knappast behöva utbilda mig i 4½ år och praktisera i gud vet hur många år innan jag är en duktig straffrättsjurist. Jag hoppas att det är människor som jimmy och inte anonym/vilket liv som sitter som nämndemän i rätten.
En aspekt på strafflängd är straffvärdet. Utan differentiering i straffvärde (ett liv är ju odiferentierat, det är *ett* liv) så blir det svårt att ge incitament till intagna att förbättra sina liv, relationer etc. Det kan även påverka hur brottslingar resonerar i det ögonblick brottet begås - jag bodde tidigare i ett land där det vara samma straff (livstid) för grovt rån som för mord. Följden? Många rånare dödade sina offer eftersom de inte förlorade på det utan tvärt om "vann" iom att de blev av med ett vittne. Mannen i artikeln är ju (precis som alla) en knutpunkt för ett antal sociala relationer - hans nya fru, hennes barn, hans lillebror, hans än så länge frånvarande biologiska dotter. Dessa personer är ju lika oskyldiga som mordoffren, och de drabbas ju också av mördarens straff.
Vad är syftet med ett straff? Jag tror att ett straff har tre syften:
1. Avskräcka andra från att begå brott.
2. Förändra gärningsmannens liv ("vård") till det bättre.
3. Ge offret upprättelse.
Dessa tre punkter är delvis oförenliga,särskilt nummer 3 sticker ut som svår. Så är det i ett rättssamhälle där hoppet om människan ges prioritet. Att låsa in på livstid för att ge offret upprättelse är att ha givit upp hoppet om människan. Då finns det plötsligt männsikro som officiellt klassas som "icke önskvärda". Om samhällets styrande organ plötsligt börjar använda denna etikett så går den också att sätta på nya grupper. Fralig väg att gå tycker jag.
anonym 2:
Livet är aldrig svart eller vitt. Däremot gör man ett aktivt val om man väljer att mörda någon helt kallblodigt!
Som alltid är offret helt bortglömt i den här diskussionen. När man läser juridik så borde verkligen den här aspekten diskuteras betydligt mer än vad den uppenbarligen görs.
Varför är det ALLTID mer synd om gärningsmannen än om offret?
Moppe:
Återigen, även du pekar på mördarens familj osv. Men offrets familj då? Vem tänker på dem? I Sverige är dessa en glömd kategori - tillsammans med offret självt.
Jag är övertygad om att de allra, allra flesta människor i denna värld vet med sig att de har passerat en oaccptabel gräns när de mördar en annan människa. Jag håller därför inte alls med dig om att folk skulle mördas mera lättvindigt om det verkligen var så att livstid var livstid.
Snarare tvärtom - det kan definitivt ha ett avskräckande syfte.
Jag tror heller inte att bara för att man inför riktiga livstidsstraff - att det finns någon slags risk att andra som lever i det här landet kan få ett lika hårt straff för något de inte begått....Det låter oerhört långsökt och mer likt något från Fantasy-story.
När du lite fluffigt nämner att offrets familj är en "glömd kategori" så är det till intet förpliktigande. Blås bort luddet från dina egnaord och säg vaddu egentligen menar. Jag vet inte, eftersom "glömd kategori"-pratet kan innebära allt från massiva stödinsatser från samhället till medeltida öga-för-öga-rättskipning ála Albanien.
Jag gissar att du menar det senare mer än det förra, men det vore bättre för åtminstone den här debatten om du talade urskägget så att säga.
Jag själv har åsikten att min hämd är mitt problem, inte samhällets. Som pappa kan jag tänka mig situationer där jag skulle vilja hämnas. Om jasg skulle vilja göra det till varje pris så skull ejag själv också få betala det priset.
Vårt samhälle har ingen plats för utlevelse av hämdbegär, lika lite som hat, trots att dessa känslor är allmänmänskliga. Som medborgare i samhället "gör vi ett aktivt val" att underkasta oss samhällets regler och principer - vi har ett socialt kontrakt med samhället.
Däremot är det var och en fritt att debattera dessa principer, det är till och med nödvändigt. Så detta sista var definitivt ingen kritik mot dig, tvärt om.
Nu ska jag läsa om SKF.
Moppe beklagar sig över mördarens familjs öde: "de drabbas ju också av mördarens straff" och har helt rätt i att det kan vara fruktansvärt tråkigt för mördarens familj,
MEN Moppes formulering leder bort uppmärksamheten från skuldfrågan. Familjen drabbas inte i första hand av mördarens straff; den drabbas av hans BROTT. Straffet är ju bara en konsekvens, som brottet (förhoppninsgvis) får.
Mördaren är alltså skyldig ÄVEN till det som drabbar hans egen familj.
Blanda inte bort korten, Moppe.
Moppe:
För mig är det INTE en fråga om hämd- inte öga för öga - för då hade det varit frågan om dödsstraff vilket jag är helt emot!
Nej, för mig handlar det mer om att man får ta konsekvenserna av sitt handlande. Har man VALT att MÖRDA någon helt kallblodigt - inget nödvärn/självförsvar - så ska man också dömas till livstid.
Tittar man på straffskalan i Sverige så ligger straffen för t ex narkotikabrott, svåra EKO- brott och mord väldigt nära varandra!
För mig är mord något helt annat och ska också ha det strängaste straffet man kan få - LIVSTIDS fängelse!
Och nej, jag tänker inte på mördarens familj - jag tänker främst på OFFRETS familj som har förlorat en anhörig.
Offret gjorde garanterat inte valet att dö - det gjorde mördaren för honom/henne - på eget bevåg.
Ämnet/Frågan/Diskussion är inte alltid svart eller vit men den är alltid värd att diskuteras.Och det är alltid lika intressant att höra hur andra resonerar. :)
Om du får 20 år, hur många gånger ändrar du inte din personlighet?
Hur många gånger ångar du inte dina beslut?
Hur många gånger ångrar du inte dina handlingar?
Att säga att någon förtjänar livstid är som att säga att du är perfekt.
Alla gör misstag vissa är värre än andra.
Ska dom bestraffas mer än dina misstag?
Prova sätta er i en annans situation någon gång och ni hade kanske också varit efterlysta.
2:42 AM
Faster Sven, "blanda bort korten" säger du. Tror att du kanske missuppfattat innebörden av det uttrycket. Det jag gör är att välja perspektiv, och jag väljer i denna debatt de (oskyldiga, eller hur?) personers som inte begått något brott men som ändå drabbas av straffet. Mördarens anhöriga drabbas av ett trauma bara geom att vara just anhöriga till en mördare, de lider sedan av straffet också. Min poäng är att även dessa personer fråntas allt hopp om livstidsstraffet verkligen innebär livstid.
Jag kan inte se en nödvändig motsättning mellan att ge offrets familj upprättelse och att ge hopp till mördaren och hans familj. Jag tror att upprättelse kan ges på fler sätt än enbart att straffa förövaren.
Förutom de mänskliga vinster detta kan ge i form av livskvalitet, gott samhällsmedborgarskap och kärleksfulla relationer så ger det också avsevärda samhällsekonomiska vinster. Vinster som kan komma offrets familj tillgodo (och även offret självt, särskilt i brott där offret får ett livslångt trauma utan att dö) genom olika vårdande och bekräftande åtgärder.
Trots att ett brott som mord är oförsvarbart så behöver det inte vara helt oförsonligt, sett över lång tid. Och försoning, det är vad både offer och förövare innerst inne behöver, tror jag.
Med hopp,
Moppe
För några decennier sedan föreslog en åklagare att de brottslingar som Leif G W m.fl. anger som ca 50 idag, alltså de som bedöms som för farliga för samhället skulle sättas på en plattform i havet. Jag tycker fortfarande att han hade helt rätt.
Sedan gör det ju ingenting om plattformen kapsejsar....
Skicka en kommentar