Så det är alltså inte direkt olagligt att förfölja någon. Den som är utsatt får i stort sett fixa sitt liv ändå; byta till hemligt telefonnummer, leva ett nästan inrutat liv där spontaniteten i stort sett är icke existerande. Bara för att det inte mer eller mindre inte går att stoppa förföljaren.
Linda som DN skriver om har varit utsatt under flera år och har också gjort flera polisanmälningar vilket delvis har gett resultat "Numera ringer alltid en polis i god tid innan besöksförbudet går ut, det är på sex månader i taget, så att det kan förnyas utan att det blir glapp emellan. Blir det ett glapp hör jag omedelbart av honom. Han har koll."
Snacka om att det här är en långsam och nedbrytande tortyr som hon genomgår, en personlighetsförändring; "Jag är van att klara mig själv, att vara duktig och jag tillät aldrig rädslan att komma in. Men efter att jag bildat familj har jag fått andra än mig själv att oroa mig för. Jag måste hela tiden veta var de är och vad de gör."
Linda pratar om livstidsstraff och det är ju faktiskt vad hon har fått! Och hon är OFFRET i det här - inte gärningsmannen! "Jag tycker också att straffet borde vara hårdare. Jag har det på livstid, mitt beteende kommer inte att ändras även om han slutar, medan han fått några månaders straff."
Och på frågan om hur hon ser på framtiden: "Framtiden? Som i dag. Så länge den där mannen är i livet kommer jag alltid att vara på helspänn och ha ögonen i nacken. Tystnaden och lugnet gör mig nästan mer rädd än ett rakt hot, den kan invagga en i en falsk trygghet, men polisen har sagt att jag aldrig ska underskatta honom. "
Jag blir så förbannad när jag läser och hör om sånt här. Att det inte finns ett skydd för utsatta människor som blir grovt trakasserade och förföljda av andra bara för att lagstiftaren inte har förmågan eller viljan till förändring. Tyvärr rimmar det här mycket väl i takt med diskussionen om livstidsstraffets vara eller icke vara. Och återigen är det offret som far illa - inget skydd av samhället och lagen och förföljd och trakasserad av gärningsmannen.
Andra bloggar om: Brott, Stalking, Kvinna, Polis, Lagstiftning, Besöksförbud, Politik, Samhälle,
2 kommentarer:
Håller helt med om offrets omöjliga situation i den här frågan. Jag tycker att lösningen är att förändra förövarens beteende. Ett sätt är att låsa in förövaren, men (som du vet) så tror jag att de flesta människor kan förändras, även om det tar tid och kräver stora insatser. Jag förordar alltså större åtgärder för att ändra förövarens beteende. Att börja med att ha en tid (flera månader till några år) ha ett övervakat besöksförbud är nog rätt, men det räcker inte. Förövaren måste förändra sitt beteende så att besöksförbudet i slutändan inte behövs (vilket i realiteten innebär och även kräver att offret äntligen känner sig trygg utan besöksförbud). Denna förändring tror jag kan komma till om duktigt folk ges resurser och tid att göra det som de är duktiga på.
Du har en intressant blog, måste jag säga. Bra med reflektioner om högt och lågt.
Som det ser ut idagsläget är det en omöjlig för henne - men även för hennes familj. Tycker att hennes tanke om att besöksförbud även skulle kunna gälla utökas till att även inkludera hennes familj (dvs. att gärningsmannen har besöksförbud även när det gäller dem!!).
Hur man kan försöka ändra gärningsmannens beteende är en jättesvår nöt att knäcka! Beteendestörningar tar ju ibland en hel livstid att komma ur - även med olika slags behandllingar och terapier.
Hur offret ska kunna leva ett bra liv under denna tid är för mig då en gåta.
Det är nästan än värre att konstatera hur tuff nedrustningen har varit inom psykiatrin det senaste decenniet eller så.
Ja, bara att konstatera att det är en komplex situation som vissa män/kvinnor lever i som offer och där samhället idag inte kan göra så väldigt mycket.
Om det läggs fram ett lagförslag i frågan så ska det bli mkt intressant att se vad det innehåller.
Kul med feedback på bloggen! Kul att du gillar mixen.
Skicka en kommentar