Sitter och grunnar på vad som är viktigt här i livet. Givetvis är prio nummer ett min underbara familj. Alltså först och främst ungarna och maken. Sen kommer resten.......Alla de andra.... Och allt det andra....Men vad är det då? Vad är viktigast? Handlar det om jobb, karriär, hobby, omvärlden, fritidsintresse, eller vaddå? Kan man verkligen rangordna vad som är viktigast i livet? Beror inte det delvis på hur ens livssituation ser ut här och nu? Om och när den ändras så får man ju bara göra om det hela igen, eller hur? Tänk om någon eller något halkar ner ett pinnhål - hur fixar man det?
Vojne, vojne, det är ju mer frågor än svar. Det ska inte vara lätt, eller hur? Det blir liksom svårare för varje år som går att sätta ord på saker och ting - och vad som är viktigast här i livet är ju nästintill omöjligt att svara på nuförtiden. Det var lättare förr...
Jag gick igenom och rensade ut lite papper häromdagen och hittade då en dagbok från när jag var i 20-årsåldern. Där hade jag faktiskt listat både det ena och det andra. Hm, riktigt nyttig läsning en si så där 15 år senare. Där verkade jag ha stenkoll på saker och ting - var så säker på allt. Det var mycket mera svart eller vitt. Bestämda åsikter. Nuförtiden vacklar jag åt än det ena hållet och än det andra hållet. Som om jag inte vore riktigt nykter....
Eller handlar det mer om ungdomens självsäkerhet. Att det var så självklart vad man tyckte och tänkte om olika saker. Eller var det så att man bara hade sig själv att rå om. Att det stod mig fri att göra som jag behagade (nästan iallafall)? På den tiden (i min ljuva ungdom) var det viktigt med ett bra jobb och att göra så kallad karriär. Relationer till familj och vänner togs liksom för givet. Att de alltid skulle finnas där. Men gör de det?
Tyvärr så har jag någonstans på vägen tappat bort några vänner och bekanta. Upptäckte lite försent att de inte var där. Jag flyttade, bytte jobb, reste, pluggade osv. Livet ändrades konstant.
Jag har lärt mig saker och ting. Nuförtiden är jag oerhört mån och rädd om mina relationer. Jag kanske inte träffar mina vänner lika ofta som jag skulle vilja men vi håller kontakten via sociala medier, lunchträffar osv. Skickar något SMS då och då och kollar läget. Vi är så att säga yrkesarbetande småbarnsföräldrar mitt i livet. Vi lider alla av tidsbrist och tidspress och det dåliga samvetet. Av alla måsten och "borden". Och vi önskar alla att vi brydde oss lite mera. Men vi försöker i alla fall. Och det är tanken som räknas, eller hur?! Det måste väl ändå vara det som är meningen med livet....?
Andra bloggar om: Samhälle, Vänner, Relationer, Livet, Kvinna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar