Varje dag får vi bilder och nyheter från krigszonerna Irak och Afghanistan. Bombdåd, kidnappningar, brutala mord, oskyldiga människor som får sätta livet till. Non-stop utan undantag, varje dag händer något av detta ofattbara grymma.
Vilka står egentligen bakom dess illdåd? Kan vi enbart skylla på Al-Qaida eller kan det också vara kriminella element som tar för sig i laglöst land?
Sedan Iraks invasion, sedan trupper gick in i Afghanistan har vi väntat på att det ska vända - att det ska bli säkrare för oss alla oavsett var någonstans vi bor. Men än så länge märker vi inte av någon skillnad - ingen känner sig säkrare, ingen känner sig tryggare. Nyhetsbyråerna fortsätter att leverera blodiga nyheter.
Vad är lösningen på situationen - ska vi sätta in ännu mera trupper och förstärka den militära närvaron till absurdum? Eller ska vi istället - eller kanske tillsammans med trupper- massivt öka den humanitära hjälpen? Genom stor humanitär hjälp - bygga upp bra sjukvård, skolväsende, offenlig sektor osv. - visa på att fred och samarbete är det enda som har en framtid för alla parter. Eller ska vi (dvs. de länder som tillhandahåller trupper) helt och hållet dra sig ur och lämna länderna att lösa sina problem själva?
Alla dessa olika scenarion kan mycket väl vara genomförbara - men frågan är vilket syfte vi vill uppnå?
När det gäller biståndspolitik är jag för att man delar med sig av sin kunskap och praktisk hjälp istället för att ge "allmosor" - "ge hellre en fiskekrok än dela ut fisken" så att säga. Kan säkert för många låta nedlåtande men jag tror att alla har en vilja, önskan och förmåga att själva förbättra sin situation. För vem känner den bättre än en själv?
Och det här är kanske också den här vägen som Irak och Afghanistan får slå in på. Befolkningen måste vilja samarbeta med varandra - oavsett religiös tillhörighet eller inriktning inom samma religion, oavsett klantillhörighet osv. Just nu är det en minoritet som klarar sig bra - det gäller i båda länderna - medan de som är i störst behov av hjälp fortfarande sitter i händerna på lokala klanledare som vänder kappan efter vinden. Och det är just dessa klanledare som är problemet - de samarbetar med den grupp som kan ge dem störst inflytande utan hänsyn till vad samhället eller befolkningen behöver som mest.
Det kanske behövs en massiv mobilisering av de breda folklagren - men i dessa båda länder tror jag att det kan bli en oöverstiglig uppgift. Familjeheder/inflytande och klantänkandet sitter för djupt - man har inte vare sig traditionen eller vanan att tänka bredare/utanför sin egen grupp. Därför blir det också en oerhört svår uppgift att komma till en långsiktig och demokratisk fred i dessa länder. Hur gör man för att bryta klanledarnas makt och inflytande? Och är det ens möjligt?
Spelar religionen någon roll i det här? Jovisst, gör den det. Men det går inte enbart att skylla på den. Jag tror snarare att klantänkandet är den största boven i dramat - med lite av att ha tagit religionen som gisslan.
Man kan ju undra om människorna i Irak ser sig som ETT folk - irakier - eller om de ser sig som olika folkslag som inte har särskilt mycket gemensamt mer än att de råkar bo i samma land?! Samma sak gäller givetvis Afghanistan - hur stor är egentligen viljan till ett gemensamt och demokratiskt land?
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Religion, Demokrati
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar