Bakom lås och bom

Nu har även Sverige fått sina superfängelser. Riktigt knasig term egentligen - superfängelse. Man kan ju undra vem som ska låsas in där? Särskilt med tanke på att det ytterst sällan är någon som sitter inlåst längre än max 18-20 år.

Vi har idag en mycket oklar kriminalvårdspolitik - å ena sidan ska det byggas "superfängelser" med mera kontroll och å andra sidan så ska de dömda rehabiliteras och slussas ut i samhället efter att ha avtjänat tre fjärdedelar eller mindre av straffet. Jag har svårt att se hur dessa två synsätt kan kombinera och komplettera varandra.

I grund och botten handlar det om ett vägval. Hur ska vi se på t ex grov brottslighet? Hur ska vi se på de individer som ständigt återfaller i brott - oftast grova? När, var och hur ska vi sätta ner foten och säga att nu får det banne mig vara nog?

Vilka straffskalor med efterföljande praxis ska vi ha? Är det rimligt att en förälder som förgriper sig på sitt barn endast döms till 3 års fängelse? Är det inte så att straffen för ekonomiska brott ligger i den högre ändan av straffskalan? Vad säger det egentligen om oss som samhälle? Är det kanske så att vi värderar ekonomiska brott som värre än ett brott mot en människa?

Det som hörs alltför många gånger när en brottsling döms för t ex misshandel, våldtäkt, mord osv., är att vi andra (övriga i samhället) bör ha en förståelse för förövaren. Att vi måste ta hänsyn till att denne har haft en svår uppväxt, är ung, har ett s.k utanförskap, har en annan kultur/tradition m.m. Lite grann av en tycka-synd-om mentalitet. Men ska vi verkligen göra det? Vi har alla en fri vilja och när man gör ett val att skada en annan individ eller förstöra någons egendom så får man också stå för det! Staten ska väl inte ha som politik att hela tiden försöka se och hitta förmildrande omständigheter kring brottslingen?!

Brottsoffret glöms i många fall bort. Eller i alla fall så väljer man att inte ge den drabbade lika mycket stöd och hjälp som man kopplar på till gagn för förövaren. Det här är något som inte ökar trovärdigheten för vare sig polisen, domstolsväsendet och kriminalvården.

Läs även andra bloggares åsikter om Kriminalvården, Brottslighet, Politik, Samhälle, Förövare, Domstol, Polis, Demokrati