Året som gått

Jag tänkte avsluta det gamla året med att göra något nytt. En reflektion över året som gått.

Januari: Jag jobbade kvar på mitt förra arbete men letade febrilt efter nytt jobb. I slutet av januari såg jag  annonsen jag så länge hade gått och väntat på och sökte tjänsten.

Februari: Jag var på intervju för min drömtjänst och fick den!!! Lyckan var total! Veckan efter det positiva beskedet var vi i Romme och åkte skidor under en vecka. Och det var då mamma ringde och sa att hon var inlagd på sjukhus.
När det var dags för hemresa från Romme så styrde vi inte kosan hemåt utan istället mot Borås lasarett där mamma var inlagd. Jag visste det inte då men det här var bara den första av alla mina och våra resor dit.

Mars: Mamma var inlagd under hela mars och i början av månaden fick hon besked om att hon hade lugn- och skelettcancer. De trodde att hon hade en god prognos och påbörjade behandlingen, först med strålning och sedan med cellgiftet.
Jag pendlade varje vecka mellan mamma, jobbet och hemmet. Det var det som hände under hela mars. Allt var en kamp för att få det att gå ihop tidsmässigt. Min arbetsgivare (fortfarande gamla jobbet) var iskalla inför min situation och att jag behövde vara ledig. Vad jag längtade tills den dagen jag kunde säga "dra åt skogen med er"!

April: Mamma blev utskriven från sjukhuset strax innan påsk, i början av april, efter att ha varit inlagd sedan februari. Hon var långt ifrån bra och behandlingen verkade inte ha lyckats. Vi fick en bra påsk tillsammans och mamma satt uppe en del.  Under påsken fick vi besked om att jag, syrran och mina systerdöttrar skulle på ett möte med Palliativa avdelningen på Alingsås lasarett dagen efter annandag påsk. Jag var oerhört fundersam eftersom jag hade fått information om att mammas cancer höll sig i schack. Att hon hade ett eller två år kvar med oss. Men att bli kallad till palliativa avdelningen fick mig att nästan bryta ihop. Det är ju en avdelning för dem som inte har så långt kvar,  eller hur?

Vi fick träffa en läkare som skulle bli mammas kontaktläkare och som mamma hade träffat och tyckte om. Han berättade att mamma inte hade särskilt långt kvar, att det handlade om veckor och inte mer. Jag hade nästan anat detta med tanke på att mamma var i såpass dåligt skick och att behandlingen hon tidigare fått inte hjälpt. Nu bestämdes det att mamma skulle avbryta all behandling och heller inte påbörja någon ny utan enbart sikta in sig på att bli så smärtfri som möjligt. Och han sa att han skulle skriva intyg så att vi kunde börja ta ut närståendepenning/dagar för mamma. Allt kändes bara så svart.

Veckan efter det här hemska beskedet började jag mitt nya jobb. Mitt drömjobb! Och jag fick börja jobbet med att tala om för dem att jag kommer att vara borta en del på grund av mammas sjukdom. Min nya chef var oerhört förstående och stöttade mig helhjärtat och mina nya arbetskamrater likaså. Vilken värme jag möttes av. Jag känner mig fortfarande rörd när jag tänker på det!

Mitt pendlande mellan jobbet, mamma och hemmet fortsatte och jag försökte vara hos mamma fre till mån eller tor till sön.

Mamma försämrades gradvis och blev mer och mer ljudkänslig vilket gjorde att det var svårt för ungarna att följa med. De är ju fortfarande små och barn hörs. Mamma ville träffa barnen så ofta som möjligt men samtidigt kunde vi inte bo hos mamma och pappa. Vad gör vi då? Vi kunde tyvärr inte bo hon syrran då maken är svår pälsdjursallergiker och vi fick tydligt klart för oss att vi inte var välkomna att bo hos någon annan. Som tur är har vi ju husvagn och jag ringde runt som en galning och hittade till slut en camping som lovade att skaka fram en säsongsplats åt oss! Helt fantastiska människor! Så serviceminded som bara den! Vi körde ner husvagnen till Valborg och ställde upp den.

Maj: Mamma försämrades vecka för vecka och jag fortsatte att åka ner till henne varje vecka. Det var hemskt att se de tydliga försämringarna var gång jag kom ner. Jag var glad att hon höll sig kvar så länge som möjligt. Men samtidigt var det viktigt att hon inte hade ont och hon ändå hade lite livskvalitet kvar.

Jag fortsatte mitt pendlande och maken kom ner med barnen varannan vecka för mamma ville så gärna träffa dem.

Juni: Mamma kämpade på så gott hon kunde och den 13 juni firade hon sin 75-årsdag med stor uppvaktning. Jag tror nog att allt och alla var där. Just den dagen var hon riktigt pigg och var vaken större delen av dagen. Hon var så glad att träffa alla i familjen och vännerna. Jag stannade kvar några dagar extra och åkte hem på söndagen efter kalaset. Jag visste inte då att det var sista gången jag skulle prata med mamma.

Jag och familjen hade tänkt att åka ner över midsommar men jag åkte på värsta influensan och var riktigt dålig och kunde därför inte åka ner. Planeringen var därför att åka ner helgen därefter. Pappa ringde mitt i natten onsdagen den 27 juni och sa att mamma var dålig och att de hade ringt efter läkaren. De trodde inte att hon skulle klara sig. Jag blev så ledsen så. Ville kasta mig in i bilen på en gång och köra ner men kunde inte göra det på grund av migrän. Jag proppade i mig alla möjliga migräntabletter och försökte sova ett par timmar. Gick upp tidigt och kände mig fortfarande trött men ville absolut åka ner. Jag startade kl. 6 på morgonen den 28 juni och var framme hos mamma vid halv elva på förmiddagen och jag hann precis. Hon gick bort minutrarna efteråt.

Mamma hade en hel garderobsvägg full med ungarnas teckningar, pärlplattor och annat pyssel. Jag tog ner allt det och lade det till mamma. Hon hade redan tidigt sagt att hon ville ha med det i kistan.

Juli: Den här månaden känns nästan som om den var insvept i dimma. Mamma begravdes den 21 juli i Skallsjö kyrka och det var en jättefin begravning. Jag hade fortfarande svårt att ta in att hon inte var kvar hos oss. Kan man nånsin vänja sig?

Efter mammas begravning kände vi att vi behövde familjetid tillsammans. Det hade varit en oerhört jobbig tid för oss alla och vi kände att barnen hade påverkats väldigt mycket av hela situationen, resandet och min frånvaro.

Jag var helt slut. Mådde inte alls bra och hade svårt att sova. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Började promenera vilket jag alltid har tyckt om. Kände att jag ville mera. Började tänka på att börja springa. Något jag aldrig har gjort i hela mitt liv. Att jogga/springa/löpa har aldrig funnits på min världskarta men nu ville jag prova på det. Jag hittade ett program, Couch25k, som jag började följa. Och jag mådde bra!

Augusti: Vi åkte en kort tur till Danmark och hälsade på goda vänner, Marianne och Anders och deras lille Alexander. Vi tog också en tur till Legoland. Den här lillsemestern var så välbehövlig!
Efter hemkomsten så var det dags för mammas urnsättning. Det vara bara den närmaste familjen närvarande och det var en hemsk tillställning. Inget jag ens skulle önska min värsta fiende!

Det var dags att göra ett avslut och dags att åka hem. Vi kom hem i mitten av augusti och Lillen började på fritids innan skolstarten. Och han blev ettakluddare!

Jag fortsatte att följa mitt löpprogram och gjorde härliga framsteg. Sprang Blodomloppet 5 km.

September: Jag trivdes på jobb och det höll mig igång. Sorgen var fortfarande svår men det gick att hantera. Löpningen höll mig på banan och jag kände att det gick framåt.

Oktober: Livet går sin gilla gång med jobb och familj. Jag känner att jag vill försöka få ett jobb på hemorten för att slippa pendla 3 timmar/dag och en dag ser jag att det en tjänst ute. Samma jobb som jag har men på hemorten! Lyckan är total och jag ansöker om tjänsten. Är på intervju och väntar ivrigt på svar.

Löpningen håller mig igång och jag springer Åstadsloppet 5 km.

November: Vi åker iväg till England och besöker familjen under höstlovet. Härligt att träffa alla igen. Maken och jag får lite egentid och ser bland annat "Skyfall" på bio. Det känns så himla lyxigt att få tid tillsammans. Bara vi två.

Jag och maken deltar i Parkrun 5 km och det är ju kul att springa tillsammans!

Efter höstlovet får jag äntligen det efterlängtade beskedet - tjänsten är min! Och vi kommer överens om att jag börjar efter nyår.

December: Årets sista månad och det känns lite overkligt. Jag har fortfarande svårt att ta in att mamma inte längre finns med mig. Att mina barn inte har kvar sin mormor. Tror nog inte att saknaden minskar med tiden . Den kanske blir annorlunda men kommer nog alltid att finnas där.

Vi har en lugn jul maken, jag och ungarna. Äter god mat, myser och tar det lugnt. Lugn och ro för själen.

Jag springer för fullt och är stolt över att jag inte har skippat ett endaste pass sedan jag började springa i juli! Springer alltid tre gånger/vecka. I ur och skur. Oavsett väder. Har sprungit i - 17 grader. Det var kallt men det gick. Har sprungit i ishalka och issörja och i oplogat. Det gick också.

Nu firar vi snart in det nya året 2013 och jag ser verkligen fram emot det. Nytt år med nytt jobb och nya möjligheter. Jag väljer att vara en optimist. Det ger mig mer energi och kraft i livet.

Gott slut och ett Gott Nytt År!






Läs även andra bloggares åsikter om avslut, nyår, 2013 mamma, sorg, cancer, löpning, familj, camping, barn, hälsa, jobb,

Alla var där

eller i allafall nästan alla i stan var på IKEA i eftermiddags. Jisses, vad mycket folk. Och jisses vad utplockat det var på Husgeråd. Letade febrilt efter några snygga uppläggningsfat men fick tjii för det. De var slut. Ny leverans om två veckor.

Ja ja, får väl snällt fråga om någon utav våra middagsgäster imorrnkväll har något eller några snygga uppläggningsfat att ta med sig.

Vi får väl skylla oss själva när vi är ute i sista minuten och försöker panikshoppa. Sånt här kan man ju liksom tänka på lite innan. Särskilt med tanke på att vi har pratat om "husgeråd" sen typ i somras....



Läs även andra bloggares åsikter om nyår, ikea, hus och hem

Kalasinbjudningar

Det är dags att bjuda in till Lillans kalas om ca 1 1/2 vecka så vi promenerade till Macken och köpte frimärken till några av kalasinbjudningarna. Promenaden bjöd på ishalka och ungarna föll som käglor och det vara bara jag som lyckades hålla mig på benen :). Halkan avskräckte inte oss utan vi fortsatte vår promenad runt i byn och delade ut resten av kalaskorten. Som tur var så hade vi det kul på vägen och passade på att åka så mycket "skridskor" som möjligt. Och jag stod som ensam vinnare! Ramlade inte en endaste gång! Lillan fick brons med 7 ramlingar och Lillen silver med sina 4 ramlingar.



Läs även andra bloggares åsikter om vinter, barn, föräldraskap

Sen tur

blev det ikväll. Kände verkligen för en löptur efter att ha varit inne hela dagen. Det blev en bra avslutning på en riktigt mysig dag.

Enligt fru Garmin blev det 6, 41 km på 45,24 min. Inte heller det så illa med tanke på att underlaget var slirigt och halt på en och samma gång. Benen fick jobba rejält och höger ljumske protesterar nu lite grann. Hm, funderar på att vila ett par dar nu och istället köra lite på crosstrainern.

Läs även andra bloggares åsikter om löpning, träning, hälsa

Innedag

Ibland är det skönt att bara ha en sån där riktig slappardag - att inte göra ett endaste dugg. Vi har bara hållit oss inne och myst framför brasan. Lillan hade en kompis här på förmiddagen och köket förvandlades till rena pysselstugan. Lillen har varit iväg på discokalas hos en klasskompis och är så nöjd så.

Och middagen blir en gastronomisk höjdare - pannkakor! :)

Såna här dagar är det inte ofta vi har och det är bara att tacka och ta emot. Lite vila skadar aldrig, eller hur?!


Läs även andra bloggares åsikter om vinter, familj, semester

Isigt värre

Kom äntligen ut på min älskade löprunda vilken jag hade sett fram emot hela dagen. Och vad jag behövde komma ut och springa lite! Har haft en enveten molande huvudvärk som kommit och gått under ett par dagars tid och den bästa boten är helt klart att vara ute och springa.
Men jisses, vad halt det var! Halkade runt en hel del trots bästa buggsen på fötterna. Buggsen är helt klart bäst och utan dem hade jag nog aldrig vågat ta ett enda löpsteg nu under vintern.

Idag blev det, enligt fru Garmin, 5, 37 km på 37, 52 min.


Läs även andra bloggares åsikter om löpning, träning, kvinna

Vägskäl

Hur vill vi egentligen ha det?

USA står inför ett vägval och de måste bestämma sig innan året är slut hur de vill ha det i sitt land. Mer till de redan rika eller mer till de som inte har. Valet är deras men hur de än väljer så påverkas och influeras resten av världen av just deras vägval.

Go Obama!



Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, USA samhälle

Lycka

Vad är egentligen lycka? Och när är man lycklig? Och får man vara lycklig? Är livet en enda lång strävan mot lycka?

Idag-sidan på svd.se ger en del oerhört bra svar på frågorna.

Läs även andra bloggares åsikter om lycklig, livet, tänkvärt

Lugn och ro

Det är så tyst och stilla i huset när ungarna är hos kompisar och maken shoppar. Äntligen lite tid till mig själv och vad gör jag då? Jo, jag fyller på med ved, kör en maskin tvätt, viker och lägger undan ren tvätt och lite annat småplock. Låter måhända knasigt men sånt här är faktiskt rofyllt att göra. Det blir resultat med minimal insats så att säga.

Men nu ska jag sätta mig ner med en kaffe latte och läsa senaste numret av Runner's world. Min alldeles egna egentid.

Läs även andra bloggares åsikter om hus och hem, familj, kvinna

Prylar på Rean

Jag är ingen stor fan av mellandagsrean på långa vägar. Tvärtom, jag har liksom inte fattat galoppen med att trängas med en massa människor i jakten på något så kallat fynd man oftast inte behöver.

Men idag gällde det inte mig för jag var på jakt efter en löparväst/windstopperväst att ha under lite kyliga vår/höstturer. Jag har kikat på några olika märken men alltid tyckt att de varit för dyra men idag hittade jag en bra och snygg väst till ett schysst pris på Stadium. Tyvärr fanns den inte i min storlek utan det blev istället maken som blev den lyckliga ägaren. Jag får leta vidare och hoppas på att vårens damkollektioner inte är rosa eller lila utan lite mer häftiga färger.

Läs även andra bloggares åsikter om löpning, träning, allmänt

Överraskade

ungarna med bio gjorde vi idag när vi stack iväg och kollade på "Sune i Grekland". Filmen bjöd på en hel del skratt även för vuxna och min fobi för charterresor (inklusive all inklusive) förstärktes än mer. För på semestern vill jag inte se hotellkomplex, pooler och trängas med andra turister. Nej, jag vill se natur, kultur och träffa lokalbefolkningen. Helt enkelt se och göra annat än vad jag är van vid. Utmana mina vyer och tankesätt.

Efter maten fick jag äntligen till en löptur. Det regnade småspik och snöade omvartannat men det gjorde absolut inget för jag gillar verkligen att springa i busväder. Känner mig så levande då - och den varma duschen efteråt är bästa belöningen nånsin. Fick ihop 5,2 km på ca 37 min vilket får anses ok med tanke på väder och snömodd/isslaskiga underlaget.


Läs även andra bloggares åsikter om löpning, vinter, kvinna

Kvällspromenad

Om jag nu inte kan komma ut på en löptur ikväll så är det i allfall skönt med en kvällspromenad med familjen. Vi pulsade fram i joggingspåret, bredvid skidspåren, och hittade en lite upptrampad stig som ledde ut till en av villagatorna. Hela familjen tycker om lite äventyr och när snön gnistrar i månskenet så kan det inte bli så mycket bättre. Myspys på bästa sätt.


Läs även andra bloggares åsikter om vinter, familj, barn

Julefrid i huset

Det vilar en slags julefrid över huset idag. Vi känner oss alla avslappnade och till och med ungarna har gått ner i varv (vilket brukar ta lite längre än bara ett par dagars ledighet....). Och så skönt det är att bara vara tillsammans.

Idag får vi se om det blir lite pulkaåkning. Det snöar för fullt och sikten är inte sådär jättebra så om det inte blir snölek så får det bli lite filmtajm. Ungarna fick "Brave"/"Modig" i julklapp och den är riktigt bra. Jag och ungarna såg den i höstas och den blev en favorit för oss alla.

Pulkaåkning och filmtajm i all ära men det jag helst av allt vill göra är ju att sticka ut o springa! Jag har ju sprungit mina tre pass i veckan sen jag började med löpning i somras. Har inte fuskat en endaste vecka!!!  Känner mig så himla stolt och glad över att ha fått in löpningen i vardagen och att den är en del av mina rutiner. Får se om vädret ger med sig så att jag kan ge mig ut på en kvällstur.

Läs även andra bloggares åsikter om löpning, motion, hus och hem

God Jul

Önskar er alla en riktigt God Jul! 

Läs även andra bloggares åsikter om Högtid, Jul, Tradition