Jag tänkte avsluta det gamla året med att göra något nytt. En reflektion över året som gått.
Januari: Jag jobbade kvar på mitt förra arbete men letade febrilt efter nytt jobb. I slutet av januari såg jag annonsen jag så länge hade gått och väntat på och sökte tjänsten.
Februari: Jag var på intervju för min drömtjänst och fick den!!! Lyckan var total! Veckan efter det positiva beskedet var vi i Romme och åkte skidor under en vecka. Och det var då mamma ringde och sa att hon var inlagd på sjukhus.
När det var dags för hemresa från Romme så styrde vi inte kosan hemåt utan istället mot Borås lasarett där mamma var inlagd. Jag visste det inte då men det här var bara den första av alla mina och våra resor dit.
Mars: Mamma var inlagd under hela mars och i början av månaden fick hon besked om att hon hade lugn- och skelettcancer. De trodde att hon hade en god prognos och påbörjade behandlingen, först med strålning och sedan med cellgiftet.
Jag pendlade varje vecka mellan mamma, jobbet och hemmet. Det var det som hände under hela mars. Allt var en kamp för att få det att gå ihop tidsmässigt. Min arbetsgivare (fortfarande gamla jobbet) var iskalla inför min situation och att jag behövde vara ledig. Vad jag längtade tills den dagen jag kunde säga "dra åt skogen med er"!
April: Mamma blev utskriven från sjukhuset strax innan påsk, i början av april, efter att ha varit inlagd sedan februari. Hon var långt ifrån bra och behandlingen verkade inte ha lyckats. Vi fick en bra påsk tillsammans och mamma satt uppe en del. Under påsken fick vi besked om att jag, syrran och mina systerdöttrar skulle på ett möte med Palliativa avdelningen på Alingsås lasarett dagen efter annandag påsk. Jag var oerhört fundersam eftersom jag hade fått information om att mammas cancer höll sig i schack. Att hon hade ett eller två år kvar med oss. Men att bli kallad till palliativa avdelningen fick mig att nästan bryta ihop. Det är ju en avdelning för dem som inte har så långt kvar, eller hur?
Vi fick träffa en läkare som skulle bli mammas kontaktläkare och som mamma hade träffat och tyckte om. Han berättade att mamma inte hade särskilt långt kvar, att det handlade om veckor och inte mer. Jag hade nästan anat detta med tanke på att mamma var i såpass dåligt skick och att behandlingen hon tidigare fått inte hjälpt. Nu bestämdes det att mamma skulle avbryta all behandling och heller inte påbörja någon ny utan enbart sikta in sig på att bli så smärtfri som möjligt. Och han sa att han skulle skriva intyg så att vi kunde börja ta ut närståendepenning/dagar för mamma. Allt kändes bara så svart.
Veckan efter det här hemska beskedet började jag mitt nya jobb. Mitt drömjobb! Och jag fick börja jobbet med att tala om för dem att jag kommer att vara borta en del på grund av mammas sjukdom. Min nya chef var oerhört förstående och stöttade mig helhjärtat och mina nya arbetskamrater likaså. Vilken värme jag möttes av. Jag känner mig fortfarande rörd när jag tänker på det!
Mitt pendlande mellan jobbet, mamma och hemmet fortsatte och jag försökte vara hos mamma fre till mån eller tor till sön.
Mamma försämrades gradvis och blev mer och mer ljudkänslig vilket gjorde att det var svårt för ungarna att följa med. De är ju fortfarande små och barn hörs. Mamma ville träffa barnen så ofta som möjligt men samtidigt kunde vi inte bo hos mamma och pappa. Vad gör vi då? Vi kunde tyvärr inte bo hon syrran då maken är svår pälsdjursallergiker och vi fick tydligt klart för oss att vi inte var välkomna att bo hos någon annan. Som tur är har vi ju husvagn och jag ringde runt som en galning och hittade till slut en camping som lovade att skaka fram en säsongsplats åt oss! Helt fantastiska människor! Så serviceminded som bara den! Vi körde ner husvagnen till Valborg och ställde upp den.
Maj: Mamma försämrades vecka för vecka och jag fortsatte att åka ner till henne varje vecka. Det var hemskt att se de tydliga försämringarna var gång jag kom ner. Jag var glad att hon höll sig kvar så länge som möjligt. Men samtidigt var det viktigt att hon inte hade ont och hon ändå hade lite livskvalitet kvar.
Jag fortsatte mitt pendlande och maken kom ner med barnen varannan vecka för mamma ville så gärna träffa dem.
Juni: Mamma kämpade på så gott hon kunde och den 13 juni firade hon sin 75-årsdag med stor uppvaktning. Jag tror nog att allt och alla var där. Just den dagen var hon riktigt pigg och var vaken större delen av dagen. Hon var så glad att träffa alla i familjen och vännerna. Jag stannade kvar några dagar extra och åkte hem på söndagen efter kalaset. Jag visste inte då att det var sista gången jag skulle prata med mamma.
Jag och familjen hade tänkt att åka ner över midsommar men jag åkte på värsta influensan och var riktigt dålig och kunde därför inte åka ner. Planeringen var därför att åka ner helgen därefter. Pappa ringde mitt i natten onsdagen den 27 juni och sa att mamma var dålig och att de hade ringt efter läkaren. De trodde inte att hon skulle klara sig. Jag blev så ledsen så. Ville kasta mig in i bilen på en gång och köra ner men kunde inte göra det på grund av migrän. Jag proppade i mig alla möjliga migräntabletter och försökte sova ett par timmar. Gick upp tidigt och kände mig fortfarande trött men ville absolut åka ner. Jag startade kl. 6 på morgonen den 28 juni och var framme hos mamma vid halv elva på förmiddagen och jag hann precis. Hon gick bort minutrarna efteråt.
Mamma hade en hel garderobsvägg full med ungarnas teckningar, pärlplattor och annat pyssel. Jag tog ner allt det och lade det till mamma. Hon hade redan tidigt sagt att hon ville ha med det i kistan.
Juli: Den här månaden känns nästan som om den var insvept i dimma. Mamma begravdes den 21 juli i Skallsjö kyrka och det var en jättefin begravning. Jag hade fortfarande svårt att ta in att hon inte var kvar hos oss. Kan man nånsin vänja sig?
Efter mammas begravning kände vi att vi behövde familjetid tillsammans. Det hade varit en oerhört jobbig tid för oss alla och vi kände att barnen hade påverkats väldigt mycket av hela situationen, resandet och min frånvaro.
Jag var helt slut. Mådde inte alls bra och hade svårt att sova. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Började promenera vilket jag alltid har tyckt om. Kände att jag ville mera. Började tänka på att börja springa. Något jag aldrig har gjort i hela mitt liv. Att jogga/springa/löpa har aldrig funnits på min världskarta men nu ville jag prova på det. Jag hittade ett program, Couch25k, som jag började följa. Och jag mådde bra!
Augusti: Vi åkte en kort tur till Danmark och hälsade på goda vänner, Marianne och Anders och deras lille Alexander. Vi tog också en tur till Legoland. Den här lillsemestern var så välbehövlig!
Efter hemkomsten så var det dags för mammas urnsättning. Det vara bara den närmaste familjen närvarande och det var en hemsk tillställning. Inget jag ens skulle önska min värsta fiende!
Det var dags att göra ett avslut och dags att åka hem. Vi kom hem i mitten av augusti och Lillen började på fritids innan skolstarten. Och han blev ettakluddare!
Jag fortsatte att följa mitt löpprogram och gjorde härliga framsteg. Sprang Blodomloppet 5 km.
September: Jag trivdes på jobb och det höll mig igång. Sorgen var fortfarande svår men det gick att hantera. Löpningen höll mig på banan och jag kände att det gick framåt.
Oktober: Livet går sin gilla gång med jobb och familj. Jag känner att jag vill försöka få ett jobb på hemorten för att slippa pendla 3 timmar/dag och en dag ser jag att det en tjänst ute. Samma jobb som jag har men på hemorten! Lyckan är total och jag ansöker om tjänsten. Är på intervju och väntar ivrigt på svar.
Löpningen håller mig igång och jag springer Åstadsloppet 5 km.
November: Vi åker iväg till England och besöker familjen under höstlovet. Härligt att träffa alla igen. Maken och jag får lite egentid och ser bland annat "Skyfall" på bio. Det känns så himla lyxigt att få tid tillsammans. Bara vi två.
Jag och maken deltar i Parkrun 5 km och det är ju kul att springa tillsammans!
Efter höstlovet får jag äntligen det efterlängtade beskedet - tjänsten är min! Och vi kommer överens om att jag börjar efter nyår.
December: Årets sista månad och det känns lite overkligt. Jag har fortfarande svårt att ta in att mamma inte längre finns med mig. Att mina barn inte har kvar sin mormor. Tror nog inte att saknaden minskar med tiden . Den kanske blir annorlunda men kommer nog alltid att finnas där.
Vi har en lugn jul maken, jag och ungarna. Äter god mat, myser och tar det lugnt. Lugn och ro för själen.
Jag springer för fullt och är stolt över att jag inte har skippat ett endaste pass sedan jag började springa i juli! Springer alltid tre gånger/vecka. I ur och skur. Oavsett väder. Har sprungit i - 17 grader. Det var kallt men det gick. Har sprungit i ishalka och issörja och i oplogat. Det gick också.
Nu firar vi snart in det nya året 2013 och jag ser verkligen fram emot det. Nytt år med nytt jobb och nya möjligheter. Jag väljer att vara en optimist. Det ger mig mer energi och kraft i livet.
Gott slut och ett Gott Nytt År!
Läs även andra bloggares åsikter om
avslut,
nyår,
2013
mamma,
sorg,
cancer,
löpning,
familj,
camping,
barn,
hälsa,
jobb,
